DN:s klimatengagerade kulturskribent Björn Wiman har använt midsommarhelgen till att tänka igenom hur han ska visa sig från sin allra präktigaste sida. Resultatet av ansträngningen är nu publicerat. ”Vi flyger på weekendresor och fyller pooler som om ingenting har hänt” är rubriken på drapan – som om alla svenskar flyger på weekendresor och har en pool att fylla.

Som man känner sig själv dömer man andra, brukade min morfar säga, och det är sannerligen ett uttryck man kan applicera på Wimans självrättfärdiga krönika. Inte för att han nödvändigtvis lever så vidlyftigt att han flyger och fyller pooler dagarna i ända men för att han kan om han vill med den lön han uppbär från malliga tidningen och för att han sannolikt rör sig i kretsar där detta är vanligt förekommande.

Björn Wimans ”vi” är med andra ord inte detsamma som mitt ”vi”. Jag hör varken hemma i det malliga DN-gänget, eller i gruppen av välbetalda kulturmän i vackra villastäder, mitt ”vi” består främst av människor som varken har råd att flyga på weekendresor eller fylla pooler. Människor som sannerligen inte lever ”som om ingenting har hänt” – och som aldrig har gjort det. Svårt tyngda av vinterns elpriser och de skenande matpriserna har dessa ”vi” fått ändra om det mesta i sin vardag – en vardag som dessutom aldrig omfattat sådan lyx som weekendresor och pooler, som Wiman tycks se som självklart. Hans beskäftiga krönika gör mig direkt spyfärdig.

Kulturmannen förklarar förnumstigt att det är psalm nr 201 i den svenska psalmboken, ”En vänlig grönskas rika dräkt”, skriven av  Carl David af Wirsén, som fått honom att börja filosofera lite djupare än vanligt. Den är ju så profetisk, tycker Wiman, inte minst eftersom den hämtat inspiration från bibelns profet Jesaja, vilken han själv kallar ”den bibliske sanningssägaren” när denne ”dundrar”: ”Gräset torkar och blomman vissnar, när Herrens vind blåser på dem. Ja, människorna är gräs”.

Religiöst så det förslår, med andra ord, men givetvis bara i den bemärkelsen som passar Wimans eget syfte, vilket är att ondgöra sig över att svenska folket inte kollektivt klätt sig i säck och aska så som han anser att alla ska göra.

”Och människorna, de som ska bli gräs, de flyger på weekendresor och fyller sina pooler på villornas gulnade gräsmattor med det alltmer sällsynta vattnet.” skriver han högtravande, för att visa sin sorg över att vanliga dödliga inte förstått det han själv i sin visdom sett uppenbarat.

Det är precis lika patetiskt som det alltid blir när uppblåsta människor använder religiösa liknelser och symboler för att de inbillar sig att det får dem att verka särskilt djupa.

Björn Wiman får naturligtvis gärna berätta om sina egna tillkortakommanden, och sin oförmåga att sluta flyga eller fylla på sin pool eller vad det nu är han pysslar med som ger honom så dåligt samvete att han måste dra med sig alla oss andra i sin självförebråelse. Som överprivilegierad DN-skribent bör han dock vara tydlig med att han avser sin egen grupp, inte folket i gemen. Han har ingen rätt att sätta sig till doms över människor vars vardagsliv han uppenbarligen inte vet ett förbannat dugg om.

Foto: Skärmdump, Dagens Nyheter