Ibland säger folk erkännsamt att de högaktar min förmåga och beslutsamhet att varje dag i nu vid pass åtta eller nio år skriva en ny krönika om dagen. Hur kommer du på allt? frågar de. Då brukar jag säga att det är mycket enklare än de tror eftersom alla artiklarna som må förefalla olikartade i själva verket säger samma sak. (Om jag är på skrytsamt humör kanske jag säger att alla konstnärer gör på det sättet och att det är därför man alltid känner igen en van Gogh på solrosorna, stjärnorna och de upprörda molnen och en Johan Krouthén – en hötorgskonstnär som jag gillar – på de blomstrande äppelträden som på bilden).

Jaså minsann, säger folk då, vad är det de säger i så fall? Men se det har jag svårt att sammanfatta ty det finns så många vägar in till pudelns kärna där den ena sällan är den andra lik. Mina observationer brukar dock till slut hamna i något som har med makt att göra, särskilt makten i Sverige, som under de här åtta, nio åren har blivit påtagligt mindre legitim vilket märks på småsaker, inte minst det allt oftare förekommande bruket av begreppet ”politikerväldet” som nedsättande benämning på Sveriges härskare.

Man kan till exempel ta sitt avstamp i någon reflektion av en filosof. Häromdagen råkade jag köpa filosofen John Lockes troligen mest kända verk Two Treatises on Government för sjuttiofem kronor på ett antikvariat. Locke kanske förtjänar alla de hyllningar som riktats mot honom sedan han dog i början av 1700-talet men av alla tröglästa och svårbegripliga filosofer som finns vill jag nog sätta honom bland de främsta. När han skrivit tjugo sidor om att alla människor är lika och man äntligen börjar tro att han menar det fast han liksom en socialdemokratisk riksdagsman hade kunnat framföra budskapet på tio sekunder så börjar jag snabbspola texten fastän den är fundamental för förståelsen av senare tiders tänkande.

Locke var den som på allvar introducerade begreppet mänskliga fri- och rättigheter. Ibland påstås dessa härröra från 1200-talets Magna Charta och gärna för mig ty det är alltid någon som sagt vad som helst tidigare än någon annan. Ovanpå alla människors jämlikhet (som gjorde att slaveriet var en styggelse) postulerade Locke tre grundläggande rättigheter, nämligen rätten till liv, frihet och egendom. Det behövdes inte mer rättigheter för att mänskligheten skulle slå ut i blom ungefär vid det laget. Mot slutet av 1700-talet återkom referenser till Lockes synsätt i tidevarvets mest inflytelserika dokument, således den amerikanska oavhängighetsförklaringen och den franska revolutionens deklaration om människans och medborgarens rättigheter. Då och då undrar jag om jag missförstått det hela eller om det verkligen kunde vara på grundval av ett så torrt och knapert idéfundament som västerlandet byggde hela sin storslagna och långsiktiga utveckling. (Fast föralldel, det fanns ju lite annat att utnyttja vid sidan av det filosofiska idégodset, ångmaskinen och den polhemska mekaniken icke att förglömma.)

Men någonstans på vägen fram till den amerikanska presidentänkan Eleanor Roosevelt genomgick de mänskliga rättigheterna en till en början knappt märkbar förändring som sedermera förvandlat våra samhällen till oigenkännlighet. En ny sorts rättigheter uppfanns som var totalt annorlunda de lockeska. De förra kallas ibland positiva och de senare negativa vilket i sitt ordtöcken döljer en avgrund. De gamla lockeska rättigheterna kunde en rättighetsinnehavare avnjuta utan att någon annan människa, som också hade samma rättigheter, på något sätt skadades. Till exempel, sa Locke, uppstår privat egendom genom att någon börjar bruka tidigare oägd mark och att tillägna sig sådan egendom var legitimt så länge det fanns annan oägd mark som den hugade kunde börja röja och plöja. (Detta tänkande styrde juridiken när Vilda Västern skulle koloniseras.)

De nya rättigheternas syfte var emellertid att förändra relationerna mellan samhällsmedborgarna, framför allt de ekonomiska relationerna. Föreställ dig till exempel den nyuppfunna rättigheten ”barnbidrag”. Det handlar om att ta pengar från någon som kanske inte har barn för att transferera till en barnfamilj.

Jag vet inte vem som uppfann denna nya rättighetssort. Det kanske var Jesus, en generös typ som gärna såg att folk delade med sig av sin egendom till andra och inte alls brydde sig om att liksom Locke sitta hemma och tänka ut under vilka omständigheter den privata egendomen var helig. Men oavsett om man, som jag, har svårigheter med den nya rättighetssortens proveniens är jag rätt säker på när och hur och varför den implementerades i de västerländska samhällena. Det skedde sent, inte förrän på 1900-talet, och det fanns, liksom när det gäller de lockeska rättigheterna som lanserades i ett amerikanskt och ett franskt grunddokument, även här en internationellt känd skrivelse på vilket det nya tänkandet surfade in i historien, nämligen FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, vars barnmorska var den amerikanska presidentänkan.

FN-dokumentet öppnar på sikt för en orgie i bidrag som hämtas hos den ene medborgaren och överlämnas till den andre. Mitt favoritexempel är den tjugofjärde artikeln som stipulerar att alla människor i hela världen har på någon annans bekostnad rätt ”skälig begränsning av arbetstiden” och ”regelbundet betald ledighet”. Alla har den rätten, till exempel en fattig, illiterat getbonde i Mali. Hur hade presidentänkan tänkt att getbonden skulle få sin semesterersättning? Skulle han resa till socialkontoret i Södertälje och hämta? Skulle Arbetsmiljöverket resa till Mali och kontrollera bondens arbetstider?

Den sociala förändringen i Västerlandet som bakom denna sociala innovation. I och med demokratins genombrott hade en nisch uppstått till förmån för en tidigare okänd sorts människa som strax tog makten, nämligen politikern. Politikernas uppgift var att göra sina väljare glada. Väljare blir särskilt glada om de får bidrag och därför valde politikerna att uppfinna och vidareutveckla alltmer komplicerade bidrags- och välfärdssystem. Denna hantering, som för ett sekel sedan var praktiskt taget okänd är nu så självklar att folk ofta känner sig osäkra när saken lyfts upp till diskussion.

På detta vis uppstod den moderna välfärdsstaten och det politikervälde som förstod att använda det nya systemet för att vinna legitimitet och en stabil grund för sina egen maktutövning.