Så här under midsommarhelgen passar det alldeles utmärkt att tala om svensk kultur. En kultur som finns, för den som händelsevis inte har fattat det – och tyvärr finns det de som inte har det. Eller, snarare, det finns de som blivit hjärntvättade av decennier av politisk och massmedial kamp för att förminska och förlöjliga den svenska kulturen för att lättare kunna driva igenom ett samhällsexperiment som ingen bett om.

Om du har någon i familjen, vänkretsen eller på jobbet som gått på myten om den icke-existerande kulturen kan du kanske göra dem uppmärksamma på den svenska litteraturskatten. Och då menar jag den litteratur som är förankrad i folkdjupen, långt innan Jonas Hassen Khemiri gav ut Ett öga rött på invandrarsvenska och fick hela det politiskt korrekta kulturetablissemanget att tävla på liv och död om vem som kunde prisa den mest.

För två år sen skrev jag en text här på Det Goda Samhället om hur midsommar beskrivits i den svenska litteraturen. Jag tycker det kan passa att återpublicera ett utdrag ur den texten denna midsommardag:

En av de mest romantiska skildringarna av midsommarnatten och dess folktro står Vilhelm Moberg för i sin debutroman Raskens, när han beskriver den förtrollande midsommarafton då Rasken fick sin Ida. Förälskad som hon var ville Ida förstås veta hur framtiden ser ut. På inrådan av sin mor Inga-Lena gick hon därför sju varv motsols runt ett brunnskar för att få se vården av sin tillkommande. Och döm om hennes förvåning när spådomen faktiskt slog in:

”Bakom henne dök en gestalt upp ur nattdunklet. Det var en lång karl, som tycktes ämna gå förbi, men som med ens tvärstannade ett par steg från henne. Och när han vände sitt ansikte mot henne, kände hon genast igen honom. Det var Rasken!”

Det tog en stund för Ida att förstå att det var Rasken i egen hög person, som kom gående där i midsommarnatten. Men när hon väl förstått släppte hon aldrig taget och söndagen efter midsommar trolovades de tu.

I August Strindbergs Hemsöborna skildras midsommaren ur ett mindre romantiskt perspektiv. Strax före midsommar upptäckte Carlsson nämligen en möjlig inkomst i att hyra ut Madame Flods obebodda storstuga till sommargäster:

”Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.

– Kära hjärtanes, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman.

– Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin annonserat?”

Det hade de förstås inte. Men det var just vad Carlsson gjorde, och han fick napp. På självaste midsommarafton anlände sommargästerna och Carlsson tog genast kommandot:

”Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt, efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig”.

Alla litterära figurer uppskattar dock inte midsommarnattens ljus. Den onde Sintram, i Gösta Berlings saga, avskyr denna natt innerligt, något som Selma Lagerlöf beskriver på sitt unika sätt:

”Det var midsommar då som nu, medan jag skriver. Årets härligaste tid var inne.

Det var den tid, då Sintram, den elake brukspatronen på Fors, ängslades och sörjde. Han harmades över ljusets segertåg genom dygnets timmar och över mörkrets nederlag. Han vredgades över den bladskrud, som höljde träden, och över den brokiga matta, som klädde marken.

Allt höljde sig i skönhet. Vägen, så grå och dammig den var, fick, även den, sin kant av blommor, gula och violetta midsommarsblomster, hundloka och käringtand.

När midsommardagens prakt låg över bergen och klockljuden från Bro kyrka av den dallrande luften buros ända upp till Fors, när helgdagens outsägliga stillhet härskade över landet, då reste han sig i vrede. Det syntes honom, som om Gud och människor vågade glömma, att han fanns, och han beslöt att fara till kyrkan, även han. De, som jublade åt sommaren, skulle få se honom, Sintram, älskaren av mörker utan morgon, av död utan uppståndelse, av vinter utan vår.”

Hela texten finns att läsa här.

Foto: Svensk midsommar 1940, public domain