Jag tror jag lider av förnöjsamhet. Visserligen har jag i mina texter här ofta i förbittrade ordalag angripit olika företeelser i dagens Sverige – men mest har det varit personer som fått vara måltavla. På senare tid har det varit Magdalena Andersson.

Men nu känner jag mig vara besatt av förnöjsamhet. Är det ett problem? Vet inte, men det är ändå anmärkningsvärt. Vi vet ju alla vad som försiggår här i landet. Vi vet inte allt, men tillräckligt.

Förklaringen är förstås rent personlig. Jag har försett mig med ett slags skydd, en stötdämpare som lindrar verklighetens stötar.

Det har delvis med åldern att göra. De senaste tjugu åren, jag är nu 84 år, har varit mina bästa. Jag är också vid full själslig och kroppslig vigör. Jag kan, till exempel, dansa Lindy hop – om inte musiken är alltför snabb – i en timma. Det gör jag ofta under vinterhalvåret.

Latinstudierna blir allt roligare. Numera kan jag tämligen obehindrat läsa de klassiska texterna. Jag ser också på olika länders Tv varje kväll – tack vare VPN.

Pandemin störde mig inte. Jag fick bara mer tid för att i lugn och ro färdigställa den renovering jag pysslat med under ett par årtionden.

Jag skäms nästan över att i lugn och ro, i glad förnöjsamhet, spankulera omkring i tillvaron. Jag vet – vi alla vet ju – hur det står till. Och ändå denna min förnöjsamhet.

Rånen, våldtäkterna, hoten, trakasserierna och mördandet fortgår dag efter dag, utan tendenser att minska. Också den senaste tidens skjutningar har blivit vardag. Ofta nämns enskilda mord, som för några årtionden sedan skulle ha sysselsatt tidningarna i veckor, bara med en notis i lokaltidningen eller lokal-TV.

Det har alltså skett en tillvänjning. Det är inte bara jag som kan skjuta undan den förfärande verkligheten. Särskilt lätt går det naturligtvis när solen skiner dag efter dag och havsvattnet varit badbart i flera veckor.

Denna tillvänjning är det allra värsta. Den innebär att man har resignerat – inte bara jag utan också den allmänna opinionen, ansvariga politiker och myndigheter. Visserligen orsakar besvären (är inte det ett lämpligt, icke-alarmistiskt ord?) en del aktivitet då en händelse anses särskilt upprörande, som när ett barn eller en känd politiker mördas – men annars anpassar man sig: Vissa flyttar (vilket många som just varit i närheten av en sprängning eller skjutning förklarar sig vilja göra när de intervjuas strax efter händelsen). Andra förnekar verkligheten på samma sätt som de förnekat den under hela den tid de inte velat se invandringens följder. Andra ljuger friskt, eftersom de sällan blir synade. De låter förstå att det är de utsatta områdena som är orsaken: De brottslingar som bor där och plågar sin omgivning men också i allt högra utsträckning andra kvarter, gör det just därför att de bor i dessa områden. Dessa som inte vill se och inte vill förstå gör det mot bättre vetande. De vet att tvillingstudier (och andra studier med samma inriktning) visat att den tvilling som, av någon anledning, växt upp utanför det utsatta området inte blir mindre brottsbenägen än det kvarvarande syskonet – om detta visat sig vilja bryta lagen.

Vi går alltså med öppna ögon helt medvetet mot ett apartheidsamhälle. Ingen tror längre att den invandrardrivna brottsligheten kan brytas (även om vissa, tyngda av sitt ansvar, fortfarande låtsas hysa förhoppningar om bättring).

Alla anpassar sig, mer eller mindre medvetet. Man flyttar, väljer bort vissa skolor, undviker vissa kvarter i staden, låtsas inte se ungdomsgängens provokationer – och vänder sig bort när någon misshandlas. Nästan ingen törs längre ingripa – ens mot beskedliga obehag. (När sa du sist till en medpassagerare att ta ned sina fötter från sätet mittemot?)

Och jag tillhör de allra värsta. Jag lever i förnöjsamhet. Jag låter mig inte störas. Blir nutidens buller för besvärande kan jag sticka näsan längre ned i någon klassisk text och förbli oberörd.

Vad annat kan man göra när man inte längre tror att en förbättring är möjlig?

BILD: ”Fred och förnöjsamhet”. Målning av Eduard von Grützner (1897)