Ju fler år man samlar på sig desto tydligare blir man varse att historien faktiskt pågår och att rörelsen är snabbare än man först trodde. Det är egentligen självklart. När man är sjuttio år kan man någorlunda överblicka sextio års historia (om man antas ha öppnat ögonen och börjat reflektera i tioårsåldern) medan den som är tjugo år bara har personlig erfarenhet av något årtiondes relativt blygsamma förändringar. Det långa perspektivet ger ökad säkerhet. Till exempel blir man mer övertygad om att en samhällsförändring som framskridit i årtionden är mer äkta vara historiskt sett än om det handlat om en femårsperiod med ovanligt milda vintrar.

En anmärkningsvärd historisk förändring som jag först inte riktigt trodde på – och kanske har jag fortfarande mina dubier – är kapitalismens gradvisa metamorfos både i teori och praxis så som den framträder i sin organisatoriska skepnad. Det svenska kapitalet och dess ägare organiserade sig på allvar i organisationen Svenska Arbetsgivareföreningen vid 1900-talets början men ändrade skepnad hundra år senare när det gamla SAF förvandlades till den helt annorlunda organisationen (ehuru med samma organisationsnummer) Svenskt Näringsliv. Den stora förändringen var nog mental. SAF var en ganska självsäker och ibland aggressiv organisation värdig en härskande klass som var fast besluten att hålla motståndaren, det vill säga socialdemokratin och arbetarklassen, stången och inte ge efter en tum i den visserligen milda och diskreta men likafullt ständigt aktiva klasskamp som utgjorde Sveriges politiska liv. Det berättas att en exalterad företagare vid ett styrelsemöte i SAF en gång tog sin pistol ur bältet och sköt i taket för att inför de övriga ledamöterna understryka sin beslutsamhet i en för klassen viktig fråga.

Nästan så var det fortfarande när jag på 80-talet började lära känna SAF. Bakom all korporativistisk vänlighet och alla wienerbrödsförhandlingar levde huvudmotsättningen mellan arbete och kapital. Riktiga kapitalister var innerst inne mycket fientligt inställda till socialisterna (och troligen vice versa även om jag aldrig upplevde det med samma pregnans). Skatter var ett fult ord. Det fanns ett slags nästan moraliskt grundad övertygelse om att riktiga företagare skulle hålla sig borta från staten och framför allt aldrig beblanda sig med det offentliga annat än som hederligt konkurrerande underleverantörer till Statens Järnvägar och Fortifikationsverket. Att Sverige inte hade några privata producenter inom välfärdsstaten, till exempel privata dagis och omsorgsboenden, berodde inte bara på att politikens härskare socialdemokraterna inte ville öppna sitt territorium för profitens agenter utan också på att agenterna själva ofta ville hålla på sig i stället för att ge efter för lockelsen från de offentliga miljarderna.

Men under 80-talet spreds ett nytt budskap ifrån kapitalets organisationer, nämligen om privatiseringens välsignelser. Vad som menades med privatisering var rätt oklart annat än att en hel del av välfärdspengarna framöver skulle gå till privata företag typ dagiskedjan Pysslingen och olika nystartade sjukhus och fria skolor.

Denna omvälvning som nu pågått i nästan ett kvarts sekel tror jag är en sorts nyskapande av historiska proportioner. Dagens kapitalism och dagens kapitalister är inte samma företeelse och framför allt inte samma andas barn som för några decennier sedan. Medan ett styrelsemöte i det gamla SAF kunde ägnas åt ett samfällt hat mot skatterna vore något motsvarande rimligtvis omöjligt vid ett ledningsmöte i efterträdarorganisationen Svenskt Näringsliv och detta av grundläggande, fundamentala skäl. Om jag sitter i styrelsen för att jag äger en skolpengsfinansierad utbildningskoncern blir jag naturligtvis upprörd om min bordsgranne från byggbranschen börjar förfasa sig över de överdrivna skatterna. Vadå, skatterna är ju utbildningskoncernens livsluft! Såklart att en skattefinansierad kapitalist som jag blir lika positivt stämd till staten som någonsin styrelsen i Sveriges Kommuner och Regioner. Hos Svenskt Näringsliv skjuts inga pistolskott i taket.

Vi kan också konstatera att kapitalets traditionella motvilja mot ekonomisk beblandning med staten, exempelvis i form av bidrag, subventioner och andra oförtjänta understöd, är på väg att vittra bort. Tydligast syns detta, tror jag, i de moderna näringar av fossilfri och hållbar typ där ett slags fostbrödraskap sedan något decennium utvecklats mellan staten och kapitalet och båda är beroende av varandra. Till exempel hade det inte blivit någon vindkraft utan rejält statligt understöd och ej heller hade staten kunnat hösta in några applåder för sitt gröna sinnelag om det inte hade funnits privatkapitalister som mot löfte om vidare bidrag hade kunnat intyga det framsynta i statens vilja att driva hållbarhetsprojekt där gammaldags företagare aldrig kunnat hitta någon profit i slutändan hur mycket de än exercerade sina räknestickor.

Jag misstänker att den nya kapitalismen är mer benägen att bereda utrymme för bondfångeri än den gamla. Aktier i utsiktslösa projekt erbjuds allmänheten som med tindrande ögon tror sig vara på väg att hamna på grön kvist. Reklamen är ofta skamlös. Så här står det bland annat i ett prospekt som jag nyss fick i mejlen:

[Bolaget X] är i dagsläget onoterat, vilket innebär att du har möjlighet att tidigt investera i en lösning som kommer effektivisera produktionen av grön vätgas och öka kostsamheten inom flera industrier – på ett hållbart sätt.

Detta är struntprat. Att bolaget är onoterat innebär inte alls det där fina som utlovas. Och ”ökad kostsamhet” är nog sant men närmast en freudiansk, självavslöjande felsägning. Vidare står det att ”en tredjedel av pengarna från försäljningen kommer gå direkt in i [Bolaget X] som ägartillskott.” Det betyder att två tredjedelar av småspararnas pengar går till de nuvarande ägarna som därmed tillgodogjort sig en bit av de vinster de räknat med. Sådana här upplägg hade varit omöjliga utan den statliga propagandan för att lura det dumma folket.