Under de senaste kanske tjugo, trettio åren har en ny sorts ångest sökt fäste i min skalle. Mitt problem är att jag inte vet om det här är någon sorts ålders-ADHD som ännu inte fått sin rätta syndrombeteckning i psykmänniskornas bibel The Diagnostic and Statistical Manual of the American Psychiatric Association eller om jag bara inbillar mig något (eller båda). Det känns som om livet var stabilare tidigare. Det var innan fejk njus var uppfunnet. Livet kändes tryggare.

Under ungefär fyrtiofem år sedan andra världskrigets slut pågick det kalla kriget som var en trygghetsskapande faktor såtillvida som det hjälpte dåtidens människor med många av livets avgörande bedömningar som inte riktigt kunde fastställas med hjälp av forskning, till exempel att alldeles säkert veta vilka som var de goda och de onda krafterna i tillvaron. På jorden liksom i Vilda Västern kunde man nämligen dela in mänskliga krafter i goda och onda. De goda var västerlandet, särskilt USA, som också – så välförtjänt! – kallades den första världen. Den andra världen var den som flockades runt ondskans imperium, således Sovjetunionen. Det fanns också en tredje värld där jordens lidande massor dvaldes i avvaktan på att den första världen skulle komma och utveckla dem eller på att något Warszawapaktsland skulle komma och sälja dem kalasjnikovs så de kunde göra revolution mot den första världen.

Det var knappt någon i den kulturkrets där jag levde som inte uppfattade världen på det sättet. Det bara var så.

Sverige var ett bättre land än de andra eftersom vi var hyggligare. USA och Sverige var de två bästa länderna som spelade olika roller. USA var mer manligt och våldsamt medan Sverige var mer kvinnligt och därför mer inkännande och omtänksamt. Om du tror att jag är ironisk så har du fel. Kalla mig gärna naiv men i så fall var hela världen naiv på den tiden för den visste hur saker låg till.

Till exempel kunde man i Sverige lita på myndigheterna. Det förekom knappt att en myndighet ens misstänktes för fejk njus. Pinsamma incidenter inträffade visserligen men dessa inkapslades i sig själva och avskiljdes från samhällets ordnade tillvaro i och med att de fick egna namn, till exempel Haijby-affären och Unman-affären varigenom de kunde stuvas undan och ruttna bort.

Men denna mänskliga självsäkerhet vittrade sönder på nittiotalet, kanske som ett resultat av att det kalla krigets motsägelsefulla sanningar slutade staga upp varandra. Postmodernismen som förnekade all sanning upphöjdes till allmän sanning. Fejk njus blev en levande realitet ungefär då även om det självklart vore ett fejkat narrativ att påstå fejk njus uppstått vid någon speciell tidpunkt (fast internetuppfinnaren Tim Berners-Lee gjorde just det samtidigt som han år 2017 hävdade att internet aldrig fullt ut skulle kunna tjäna människosläktet om man inte lyckades komma till rätta just med fejk njus).

Konsekvensen blir i alla fall för mig att jag tvingas leva i en massa osammanhängande och oftast motsägelsefulla narrativ som liksom småvågor anfaller mig från alla möjliga oväntade håll och tvingar mig att kippa efter andan och släppa in kallsupar. Det är faktiskt obehagligt för folk med någon sorts anspråk på att kunna tolka sin omvärld med någorlunda säkerhet. Jag har lärt mig att många biter sig fast vid sina egna berättelser – till exempel att covidrestriktionerna var nyttiga eller att de var onyttiga – för att slippa rådbråka hjärnan med funderingar som ändå inte leder någon annan stans än till fortsatta tvivel och bryderier. Det är ungefär som att försöka forska fram om Gud existerar, en omöjlig uppgift som de flesta löser genom att förneka Honom.

Men nutidens fundamentala osäkerhet är, tror jag, värre än när folk bara behövde bekymra sig över Guds eventuella existens, en syssla som vi på det hela taget övergett, ty nu gäller det livets fundamenta. Hur är det egentligen med vätgasstålet i Boden? Är det något lovande och genialt som kommer att göra Norrland till ett Klondyke eller håller man på att bygga upp ett storslaget misslyckande som ställer Stålverk 80 i skymundan och tvingar staten att pungslå medborgarna inpå kroppen för att finansiera misslyckandena? Den ena tror det ena utan att känna sig riktigt säker, den andra tror det andra utan att känna sig riktigt säker och själv känner jag mig mer vacklande än någonsin särskilt som jag har så dålig sakkunskap att jag inte ens skulle känna igen en terawattimme om jag så träffade honom på gatan.

På liknande sätt är det med allt det andra. Blir det faktiskt varmare på grund av koldioxidutsläppen från förbränning av fossiler eller rör det sig om mångtusenåriga processer som uppstod långt före ångmaskinerna och T-Fordarna? Varför heter ön Grönland, egentligen? Eller vad med pubertetsblockerarna? De uppfanns på 90-talet och gavs till pubertetsungdomar som betvivlade att rätt kön odlades fram i deras kroppar. Plötsligt fick världen horder av könsdysforiker som ville medicinera bort sin könstillhörighet. Världen har ännu inte bestämt sig för om detta är något för mänskligheten gynnsamt. I USA kommer frågan upp till valet ty republikanerna vill plötsligt stoppa behandlingen medan demokraterna är fortsatt övertygade om fördelarna. Fem europeiska länder, däribland Sverige, har just bestämt sig, efter flera års entusiasm, att ställa sig på bromsarna. Vad ska en sådan som jag tro?

Suck. Det var bara det jag ville säga. Är jag ansatt av en allmän samtidsnoja eller är jag bara privatförvirrad?