Ganska ofta händer det att vänliga människor som hoppas att jag ska ha något intressant att säga bjuder mig att hålla föredrag i någon diskussionsförening eller motsvarande. Det som föranleder inbjudan brukar vara en allmän känsla att Sverige numera alltmer uppenbart är på fel väg och, framför allt, att det saknas trovärdiga lösningar.

Det brukar alltid sluta på samma sätt. Auditoriet hade kanske mot sitt sunda förnuft hoppats att jag skulle presentera någon lätt och magisk lösning – typ ”personval i enmansvalkretsar” – fast ändå inte ty svenska auditorier är medvetna om att politikerväldet aldrig kommer att enas kring en analys som innebär att det själv är landets största problem.

”Kanske är ett ekonomiskt sammanbrott det bästa vi kan hoppas på”, föreslår vid det laget en luttrad mötesdeltagare som har svårt att tro på någon som helst ordnad lösning för Sveriges del. Man ser att han inte gillar vad han säger även om han sagt det många gångar tidigare. Han tror inte på sina egna lösningar men kan inte se någon annan utväg – som troligen inte är någon utväg.

”Ett helt annat tänkande måste slå igenom” säger en annan och auditoriet suckar eftersom ingen vet hur det går till att förändra ett helt folks verklighetsuppfattning. Ett lands härskande ideologi är den härskande klassens ideologi, säger Karl Marx i en av sina mest lyckade sociologiska grundsatser. För Sveriges del betyder det att vi tänker det härskande politikerväldets tankar.

Men människors synsätt ändrar sig kaleidoskopiskt vilket betyder att om man bara vrider på perspektivet aldrig så lite så kan hela bilden ändra karaktär till oigenkännlighet. Av en händelse råkade jag häromdagen se denna företeelse illustrerad i en ledarartikel i Dagens Nyheter av redaktionens enda självtänkande skribent, Hanne Kjöller. Vare sig skribenten var särskilt medveten eller ej om obetydligheten i sin kaleidoskopiska perspektivförändring, som ju ändå var så förnuftsmässigt rimlig, så förstod man dess revolutionära potential.

Det handlade, som du omedelbart inser, om flerbarnstillägget men kunde med motsvarande följdriktighet ha gällt vilken komponent som helst i välfärdsapparatens verktygslåda. Enligt den ena ideologin är flerbarnstillägget en omistlig del av den nationella självrespekten, en grundbult som håller den humanitära stormakten tryggt förankrad i verkligheten. Varje inskränkning av flerbarnstillägget ett hot mot samhällets överlevnad i vars förlängning en svensk Hitler lurar. Enligt den andra ideologin, som artikuleras av Kjöller, visar sig flerbarnstillägget vara skadligt ur alla aspekter. Och ändå är skiftet mellan perspektiven så obetydligt att vem som helst skulle kunna göra det utan att ens märka det.

Välfärdsstatens fundament är tanken att människor av medfödd solidaritet vill hjälpa sin nästa undan livets förtretligheter (som bonden Paavo förmanade sin hustru: ”blanda du till hälften bark i brödet, kvinna, ty förfrusen står vår grannes åker”). Vad kan vara ärofullare än en stat som förkroppsligar solidaritetens bördor? Och hur stort blir inte detta godhetsmonument när det så småningom inte bara omfattar flerbarnstillägget utan även bostadsbidraget, försörjningsstödet samt BUP?

Så tänker vi enligt den härskande klassens ideologi i syfte att värna välfärdsadministratörernas försörjning och offrens överlevnad. Att ifrågasätta detta är anatema. Bara en fascist och en brunråtta skulle ens våga föreslå att flerbarnstillägget minskade med så mycket som en krona.

Så vrider Kjöller någon tiondels grad på kaleidoskopet – om hon ens vrider på det – och ett helt nytt perspektiv framträder. Flerbarnstillägget, denna nationella klenod, visar sig vara ”fel på alla punkter”. Världens befolkningsökning är farlig, menar Kjöller. Varför subventionera den största klimatboven som är de stora barnkullarna? Det första barnet är det dyraste. ”Varför extrapengar till en femte eller sjätte telning” när kläder och barnvagn ändå kan återanvändas?

Poängen med exemplet är att det visar hur en företeelse som vi betraktar som ett av fundamenten för vår nationella stolthet lika gärna kan upplevas som ett hot mot nationen och därför borde kunna reformeras eller elimineras utan stora skadeverkningar. Och om detta gäller för en slumpmässigt vald del av välfärdssystemet så kan det lika gärna tillämpas på en annan. Att reformera flerbarnstillägget, säger Kjöller, är inte ”lösningen med stort L” på alla Sveriges iråkade problem. Men en obetydlig och för det mesta tilltalande förändring som börjar där eller på något annat likvärdigt ställe ”kanske tillsammans med andra förändringar kan tas oss ur den dödsspiral vi hamnat i”.