Jag gick i svenska skolan under 1960- och 1970-talen. Det var tyvärr mycket flams och trams på slutet. Vi var många som skulle behövt stramare tyglar. På universitetet var jag till och från med början 1979, även där fanns ibland överraskande mycket flams och trams. Studenter som protesterade mot krävande kurslitteratur på engelska, bland annat.  

Under tidigt 1980-tal hamnade jag i Paris under ett år och var tvungen att studera franska för att få uppehållstillstånd. Det var något jag hade gjort i vart fall, men nödvändigt var det också. 

Efter rekommendation hamnade jag på Institut Catholique, rue d’Assas. Dock inga spår av religion, katolicism, som jag såg. Inte ens ett krucifix syntes. Förklaringen var att utbildning ska vara strikt sekulär enligt lag. Vi studenter betalade en slant för att gå där. 

Åldersmässigt var jag ung vuxen, lite äldre än majoriteten av klasskamraterna som utgjordes av au-pairflickor fran Skandinavien, Nederländerna och Tyskland. En grupp utgjordes av amerikanska unga damer som skickats till Europa i något slags bildningssyfte. Bland annat hade jag en senatorsdotter som bänkkamrat en tid. Amerikanskorna var trevliga men sorgligt ointresserade av undervisningen. De umgicks med varandra, fick pengar hemifrån. 

Där fanns också en blandad kompott av elever som också behövde uppehållstillstånd. Exempelvis som jag minns, en gatukonstnär och en portugisisk herre i fyrtioåråldern. 

När Madame, vår lärare, kom in i klassrummet reste vi oss alla. Hon hälsade, ibland skämtsamt ”Bonjour mes enfants” och vi hälsade tillbaka ”Bonjour Madame”. Därefter förklarade hon att vi kunde sitta ner. Hon var vänligt, ibland artigt nedlåtande när det behövdes och alltid en smula distanserad till oss. 

Det pedagogiska handlade om strikt katederundervisning. Vi nötte in franska verb och upptäckte att när vi väl förstått grunderna, gick allt lättare och lättare. Varje lektionstillfälle innehöll, som jag minns det, en ”dicté”. En diktamen där Madame läste en text som vi skulle försöka skriva ner och lista ut hur orden stavades. Det var en förvånansvärt effektiv metod för inlärning. 

Sena ankomster? Stök? Störande småprat? 

Jag minns inget sådant. 

Min jämnårige vän Peder hamnade ungefär samtidigt i London School of Economics under ett läsår. I hans fall var det komplement till ekonomistudier vid Stockholms universitet, dessutom något slags krav från hans far som då var vd för deras familjeföretag. Tanken var att Peder efter studierna skulle komma in på ledningsnivå i företaget och så småningom ta över som vd. Utvikningen till London handlade om faderns förhoppning att det skulle bli lite mer ordning på sonen. Peder var nämligen van att unna sig mycket frihet. Han gled mest runt i tillvaron och var något av en playboy. Han såg bra ut, hade gjort en del jobb som modell, hade gott om pengar, och längtade inte precis efter ett inrutat arbetsliv fyllt av ansvar. 

Sin vana trogen kom han för sent till den första föreläsningen på London School of Economics och upptäckte att dörren var låst. Efter en del irrande i korridorer fick han veta att på utsatt tid låstes dörrarna till föreläsningarna. Från en dag till nästa lärde sig Peder betydelsen av att komma i tid, i vart fall till schemalagda föreläsningar. 

4 mars 2014 presenterade miljöpartisten Gustav Fridolin, då i opposition, hur svenska skolan skulle räddas på 100 dagar av en ny regering. Det hela gjordes i Aftonbladet och fick en hel del uppmärksamhet. Efter betydligt längre tid i regeringsställning, närmare bestämt den 13 oktober 2016, tog Fridolin tillbaka sina påståenden om de 100 dagarna. Även denna gång i Aftonbladet. Löften eller ej (den nyfikne kan lätt kolla saken) så hade i vart fall inte den svenska skolan ’räddats’. Så var det inte då, så är det inte nu. 

Idag skriver vi 2023 och det har passerat flera tusen dagar, detta medan skolans situation alltmer liknar en hopplös resa i nerförsbacke. Förfallet finns på alla nivåer i skolans värld. Stök och våld är många elevers vardag. Skolavslutningar firas med polisingripanden, idrottsdagar med knivdueller. Skolledningar skriver upp betygen bakom ryggen på lärare, myndigheten fuskar med PISA-testerna – medan larm kommer från exempelvis Handelshögskolan om att elever allt oftare har bristande förkunskaper. 

Som svar på min egen fråga om hur svårt det kan vara, att fixa skolan, måste jag anmäla pessimism. Alla med någorlunda korrekt verklighetsuppfattning vet att robusta regler, som jag såg i Paris och Peder såg i London, är en grundförutsättning.  

Dessvärre är detta ingen enkel sak att trolla fram. Ett berg av annat står i vägen, pladder om respekt för eleverna och deras situationer, om eventuellt tomma magar, om värdegrunder. Och så alla dessa jätte-jätteviktiga frågor om klimat, ras, och HBTQIA+.  

Min tes är enkel. Undervisning som inte bedrivs utifrån ett fundament av rimlig ordning och reda är bortkastad. 

Hur svårt kan det vara att acceptera detta? Var står Fridolin i frågan? 

Urban Hagman är fri skribent och flanör. Kör gärna motorcykel. Före detta serieentreprenör. Blev fil kand och fil mag i behagligt tempo (20+ år). Bor med lagvigd hustru, mestadels i Stockholm. Har tre vuxna söner.