I slutet av 1970-talet, när en oljechock drabbade världen för att en del arabiska oljeländer skapat ett oligopol som hette (och fortfarande heter)  OPEC, fick västvärlden för första gången uppleva det kombinerade obehaget av att hunsas av länder som enligt vår uppfattning skulle hunsas av oss, inte tvärtom, och ovanpå detta erfara ett helt nytt makroekonomiskt svaghetstillstånd som döptes till stagflation, alltså att vi hade dålig tillväxt och inflation på samma gång. Det var något helt nytt som skakade världen för det betydde att man inte längre kunde lita till den keynesianska räddningen som gick ut på att trycka pengar för att öka efterfrågan och produktionen. 1970-talet blev ett memento mori för västvärlden.

Nu är vi kanske där igen med stagflation och andra dithörande kval även om västerlandets plågor den här gången inte orsakats av araber som hotar att skruva åt oljekranarna utan av vår egna försök att stoppa covidepidemin genom att först stoppa världsekonomin och sedan, när vi fått stopp på den, proppa den full med nytryckta sedlar för att den ska vakna till liv igen – ett nog så säkert recept för att skapa stagflation.

I varje fall arbetade jag då på Sekretariatet för Framtidsstudier där man som på alla andra think tanks i hela världen var upptagen med att försöka förstå det just tilländalupna kvartssekel som i Sverige kallades ”rekordåren” för att allt gick västvärlden, särskilt Sverige, så väl i händer utan att någon riktigt begrep hur det hade gått till.

Jag utvecklade en mycket övertygande teori som gick ut på att Sverige under detta kvartssekel blivit helrenoverat. Allt var ut- eller ombyggt. Sverige hade blivit Sweden 2.0. Det kunde väl vem som helst begripa att en ekonomi som växer med fyra procent om året i tjugofem år på raken blir totalförnyad av den erfarenheten. (Matematisk bevisning: fyra procent i 25 år blir 100 procent, kort sagt var allt utbytt och skinande nytt och folket hade bytt livsstil från handpumpar med utedass till ett nytt levnadssätt som jag döpte till ”PV, teve och wc”.)

Det var därför vi fick stagflation, sa jag. Det var inte arabernas fel. Sverige hade ju renoverat allt, vad skulle vi då hitta på att producera? Det var då vi lite lojt, för att ha något att göra, började koncentrera oss på att bygga upp välfärdssystemet. Men det var inte riktigt äkta vara. Inte ens ett bostadsbidrag kan tävla i popularitet med en motorbåt som man jobbat ihop till själv.

Den där grundidén om att det blir fart och kläm i ekonomin i uppemot ett kvartssekel om man bestämmer sig att bygga om precis allting från grunden fick på något vis ett eget liv oberoende av mig (eller också är den inte märkvärdigare än att vem som helst kunde komma på den). Faktum är att det nationella ombyggnadskonceptet som medel för nationell räddning har varit med oss sedan dess fastän det nu inte längre handlar om att alla ska ha bil och rinnande vatten utan tvärtom att hela produktions- och konsumtionsapparaten ska bli ekologisk. Västerländska politiker som i nästan alla länder plågades av stagflationssyndromet hoppades här på en lösning i nivå med keynesianismen. Kom ihåg statsminister Göran Perssons försök att rädda Sverige undan den permanenta lågkonjunkturen genom att inrätta ”det gröna folkhemmet” (135 000 träffar hos herr Google), ett koncept som snart övertogs av miljöpartiet.

Nu har USA:s finansminister Janet Yellen (bilden) kommit på samma sak (811 miljoner träffar på ”green spending”). Så här förklarar hon:

Gröna utgifter handlar i grunden om att förvandla en kris till en lovande möjlighet.

Tanken är alltså att om vi återigen ska bygga om världens produktionsapparat och livsstil till något ekologiskt och hållbart – ett förnyelsescenario som för någon kan påminna om den stora växlingen till livsstilen ”PV, teve och wc” – så har vi ett framtidsprojekt som är så stort och krävande att vi kan lägga all oro för arbetslöshet och stagflation på hyllan nästa kvartssekel. Det blir nya rekordår i världsskala.

Detta kommer emellertid inte att lyckas. Lika lite som välfärden kunde få igång en tjugofemårig rekordårsperiod eller Göran Persson kom någon vart med det gröna folkhemmet. Att miljöpartiet så engagerat anammat tanken är ett talande indicium på att det hela är feltänkt.

Kan du komma på varför rekordåren lyckades så bra för Sverige medan det gröna folkhemmet aldrig väckt någon entusiasm? Jag har funderat mig gråhårig på detta till synes enkla faktum och kommit fram till att felet är just att statliga utvecklingsprojekt som det gröna folkhemmet aldrig kan väcka någon entusiasm. Skillnaden gentemot PV, wc och teve-projektet är himmelsvid. Där väcktes det entusiasm. Jag minns den första teven i min barndomsfamilj. Vi bröder kunde fascinerat betrakta testbilden i timmar. Den första bilen ska vi inte ens tala om, hugaligen!

Ekonomiernas framgång bestäms till stor del av medborgarnas stämningsläge, det är något som nationalekonomerna (utom sådana intellektuella bjässar som Adam Smith, Alexis de Tocqueville och Max Weber) på det hela har missat. Såklart att nationella ledare inte kommer någonstans med ett motvalls folk. Se på Stalin.