En chefredaktör, Eva Burman på Eskilstuna-Kuriren, har tagit till orda. Hon konstaterar med yrvaken förvåning att Eskilstuna förvandlats, från fredlig stad till mångkriminellt helvete. Någon direkt koppling till att stan även blivit mångkulturell verkar hon inte göra. Däremot ser hon följande förklaring:

”Får man inte respekt av samhället skaffar man sig det på annat sätt. Att kräva respekt för sitt område ger samma känsla av stolthet och tillhörighet som det gör när du håller på ett fotbollslag. Och konflikter mellan sådana är som bekant en realitet.”

Hennes syn på samhällsutvecklingen i Eskilstuna, och landet i övrigt, är rent häpnadsväckande naiv och verklighetsfrånvänd. De kriminella småglinen i Eskilstunas utanförskapsområden har alltså inte mötts av erforderlig respekt från samhället, enligt Burman.

Detta resonemang är helt befängt och fullkomligt obegripligt. På vilket sätt skulle de ha fått respekt, från vem och varför? Respekt, det är väl bland annat att ge alla samma möjligheter och chanser. Vilket alla har fått i Sverige.

Jag tar mig själv som exempel, men jag tror att mina erfarenheter delas av många.

Jag gick inte ut i livet som 15-åring och förväntade mig respekt från omgivningen. Däremot gjorde jag vad som förväntades av mig. Jag skötte skolan, började jobba och det enda som hände var att jag inte väckte någon som helst uppmärksamhet. Varken positiv eller negativ. Vilket var helt i sin ordning.

Detta innebar inte att jag och mina klasskamrater började bevaka våra territorier och startade våldsamma gängkonflikter mellan grannbyarna.

Burman, och många med henne, har gått på förortskillarnas tuffa och språkligt torftiga jargong. Hon anammar för övrigt själv samma låga språkbruk när hon kallar sin stad för ett ”rövhål”.

Vad de kriminella smågangstrarna ute i orterna säger är: ”Ööh, svennejävel! Du ska möta mig med RESPEKT, fattaru!?”. Respekt som i deras intellektuellt utarmade idévärld är lika med skräck och rädsla. Ingenting annat.

Kriminologen och före detta polisen Fredrik Kärrholm kallar förortskillarnas störiga uppträdande för antisocialt dominansbeteende, vilket är en perfekt benämning. Det handlar nästan uteslutande om manlig dominans som är inlärd sedan barnsben i våldsamma hederskulturer i Mellanöstern och Afrika.

Att tro att underdånig respekt från mjäkiga svenskar skulle ändra på beteendet är inte bara naivt, det är okunnigt och rentav korkat. Den svenska mjuka mentaliteten väcker enbart förakt hos dessa macho-män, unga som gamla, och förstärker snarare beteendet.

När manlig styrka från MENA möter svensk kvinnlig mjukhet, undfallenhet och förståelse blir det som i Eskilstuna och hela Sverige. En mångkulturell kriminell katastrof. Vilken ska avhjälpas med ännu mer av feminiserat bemötande och omhändertagande.

De unga gängkriminella påstås ofta ha blivit gängkriminella på grund av våra egna tillkortakommanden. De har inte ”fått respekt”, inte ”blivit sedda”, inte ”blivit lyssnade på”. Precis som om jag och mina klasskamrater fick respekt, blev sedda och lyssnade på under våra ungdomsår. Det blev vi inte, men det blev folk av oss ändå.

Den största bristen i Sverige är bristen på förståelse för kulturella skillnader. Tvärtom har de som påtalat sådana skillnader blivit beskyllda för rasism och fobisk rädsla för det okända. Här i Sverige jobbar vi efter principen om allas lika värde samt att vi gillar olika.

Sverige är, mig veterligen, det enda kända landet i världen där styrande politiker, medier och kulturpersonligheter påstår att det egna landet helt saknar egen kultur och historia. Därför har vi varit tvungna att ta in kulturella influenser från de mest misslyckade, underutvecklade och våldsamma regionerna i världen för att få lite kulturell berikning och höja vår potential.

Det gick ju så där. Blev inte helt lyckat. Eftersom vi inte bemötte dem som valde att flytta hit med all den respekt de förtjänade. Vi tycks tyvärr ha misslyckats även med respekten!