Många som liksom jag är skeptiska till den politiskt korrekta politik som förs i Sverige menar att denna politik, som de gärna kallar ”vänster” eller ”socialistisk”, kunnat dominera eftersom de borgerliga politikerna förförts av socialdemokraterna att precis som dessa bedriva vad som i praktiken är socialdemokratisk politik.

Visst kan det finnas fog för en sådan tolkning av svensk historia. Om någon forskare fick för sig att undersöka vilket parti som sedan ett halvsekel tillbaka rört sig längst i riktning mot det andra – moderaterna eller socialdemokraterna – så skulle jag gissa på moderaterna. På det sättet kan man säga att det nog inträffat en vänstervridning åt det socialdemokratiska hållet i svensk politik.

Ändå kryper det lite i mig när jag hör den sortens resonemang. Det beror på att dagens socialdemokratiska politik inte har mycket gemensamt med den som förespråkades av arbetarpartiet för femtio år sedan. Det finns inte mycket kvar av gamla tiders gråsossiga industriarbetare och deras ursprungliga värderingar (som jag tvärtemot den gängse meningen tror de hade hämtat från sekler av inövad svensk kultur snarare än från Marx och Palm; socialdemokratins dominerande ställning sedan hundra år beror på att parti lyckats förkroppsliga gamla svenska bondedygder som hederlighet, flit och solidaritet, inte på marxistiska teser som nästan ingen sosse ändå hade läst).

Forskaren skulle nog finna att moderatpartiet liksom övriga överlevande politiska rörelser utvecklats enligt samma mönster, det vill säga bort från sitt invanda själv och in i något nytt och oprövat som först så småningom hade utvecklats så långt att det fick en egen distinkt karaktär som kunde beskrivas och till slut också ges ett eget namn, nämligen politikerväldet. Motsvarande utveckling inträffade i alla partier vilket med tiden gjorde de enskilda politikerna alltmer lika varandra oavsett parti.

Alla härskande klasser måste kunna legitimera sin maktställning inför det folk som står för försörjningen. Absoluta kungar kunde hävda att de blivit tillsatta av Gud, kapitalisterna lovade materiellt välstånd och socialisterna offentligproducerad välfärd och jämlikhet. Även vår tids politikervälde måste komma med en hyggligt övertygande förklaring till sin existens. Om man inte orkar studera partiernas mer eller mindre likalydande partiprogram kan man i stället gå till själva källan, Sveriges regeringform.

En regeringsform eller konstitution eller grundlag är, enligt demokratins skapelsemyt, den instruktionsbok som folket, svenskarna i det här fallet, har utformat till ledning för sina härskare, i detta fall politikerna. ”Läs på här”, säger folket till politikerna och överlämnar en regeringsform, ”så här ska du styra vårt land”. Men i verkligheten kontrolleras verkligheten av verkligheten, inte av myten, så i själva verket är det politikerna som skrivit sin egen instruktionsbok. Boken lanserades år 1974 och representerar ett slags politikerväldets kröningsfest.

En medborgare som enligt demokratimyten är nationens fullmäktiga ägare och härskare bör vara misstänksam när han läser regeringsformen. Där blir han varse vad politikerna, som är hans ombud, hittat på att han skulle ha bett politikerna göra. Observera att medborgaren inte blir tillfrågad i val när det gäller grundlagsfrågor. Minns även att maktkamper nästan alltid uppstår mellan huvudmän, så kallade principaler, och ombud, så kallade agenter. (Finnen Bengt Holmström fick förresten Nobelpriset år 2016 för att ha uppmärksammat företeelsen. Faran är alltså att ombuden med någon sorts bedrägliga metoder tar makten från sina uppdragsgivare.)

I 1 kap. 2 §, den viktigaste instruktionen, själva välfärdsparagrafen, står det vad politikerna anser att de fått i uppdrag av medborgarna att göra:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Nu kommer den kanske svåraste frågan av alla i modern svensk politik. Vem är det som bestämt att politikerna ska göra precis det där? Vi vet att de själva åstadkommit formuleringen. Vi vet också att de inte samrått med de förmenta uppdragsgivarna, alltså medborgarna, i sitt författarskap. Eller har någon politiker du känner kommit på besök för att diskutera grundlagsfrågor?

Är då de samlade politikerna kollektivt och ensamt ansvariga för välfärdsparagrafen – som ju artikulerar den humanitära stormaktens högsta ambitioner – eller har de överlagt och förhandlat med ytterligare någon innan orden sattes på pränt?

Enligt min mening är svaret ja, men det insåg jag först helt nyligen. Välfärdsparagrafen och den övriga regeringsformen är formulerad med utgångspunkt i önskemålen och intressena hos dem som producerar välfärden, det vill säga den miljon byråkrater som administrerar Sveriges överlägset största industri, det välfärdsindustriella komplexet, och som tillsammans med lika många av staten beroende välfärdsklienter utgör den mest storartade politiska maktfaktorn i Sverige idag.

Den som förmår läsa välfärdsparagrafen innantill inser att politikerna ska anstränga sig efter förmåga för att hjälpa den enskilde med arbete och bostad med mera. Men den uppmärksamma läsaren inser att politikerna kanske inte alltid helt ut lyckas förse välfärdsklienterna med tjänster enligt uppdraget. En och annan saknar bostad och några avstår från utbildningen. Men en sak förstår läsaren att han kan vara säker på, nämligen att välfärdsadministratörerna får vad de behöver enligt uppdraget. Paragrafen borde lyda som följer:

Det välfärdsindustriella komplexets ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för politikernas engagemang oavsett parti. Särskilt ska de trygga komplexets rätt att utvecklas i den takt och med de uppgifter som den samlade välfärdsapparaten finner bäst främjar dess arbetsro och skapar goda förutsättningar för dess hälsa och tillväxt.