År 1974 fick Sverige en ny regeringsform som artikulerar det då nymornade politikerväldets uppgifter och tydligt förelade dess medlemmar att deras gemensamma mission var att värna och vidareutveckla den svenska välfärdsmodellen så som den beskrevs i den nya grundlagen och på detta fundament förkunna Sverige som ett politiskt korrekt föredöme för hela världen.

Tidigare hade landet haft olika politiska partier som skiljde sig från varandra eftersom de hade olika uppdragsgivare, till exempel bönder, industriarbetare respektive folkskolelärare, och därför styrdes av olikartade ideologier och rentav människosyner. Men 1974 sattes det högtidligt på pränt – se Regeringsformen 1 kap. 2 § – att alla de valda ombuden hade en och samma uppgift, nämligen att främja välfärdsstaten. Den enda bestående ideologin blev därigenom den politiska korrektheten vilket i stort sett betydde att hylla den så framgångsrika välfärdsstaten. Den återstående konflikt som fanns mellan partierna var sedan dess bara att bestämma i vilken tonart sverigedemokraterna skulle fördömas.

Till min glädje och förvåning upptäckte jag emellertid lördagen den tredje juni en riktig politisk konflikt. En sådan kännetecknas normalt av att det finns två eller flera motsatta eller åtminstone oförenliga ståndpunkter som var och en går att begripa på dess egna premisser och som är tillräckligt genomarbetade för att man – utan att behöva skämmas för motståndarens (eller sin egen) uppenbara dumhet – ska kunna debattera ärendet. Den sortens värdig politik, som alltså inte bara är en fråga om att smutskasta kollegorna, särskilt alltså sverigedemokraterna, kan jag inte minnas mig ha sett i de av statstelevisionen organiserade politiska dusterna.

Det handlade om kriminalpolitiken. En debattartikel i Svenska Dagbladet var författad av fyra representanter för Tidöregeringen. En annan artikel med motsatt budskap av före detta rikspolischefen Sten Heckscher och kriminologiprofessorn Jerzy Sarnecki förekom på motsvarande plats i Dagens Nyheter. Det nya i den här diskussionen var att debattörerna hade distinkt olika uppfattningar och inte bara på det vanliga sättet la fram varianter av den Heckscher/Sarneckiska åskådningen. Här presenterades också ett väsensskilt paradigm som Heckscher/Sarnecki spefullt men, som jag fattar det, korrekt beskrev så här:

I det här fallet har [regeringens arbetsmetod] lett till att förslagen till åtgärder är mycket breda och oprecisa. Inriktningen förefaller ogenomtänkt. Samtidigt har Sverige­demokraternas partiledare gjort det kristallklart att Tidöavtalet ska följas till sista bokstaven i de delar som är konkreta. Annars försvinner grunden för att regeringen sitter där den sitter…

Men det dominerande budskapet från regeringen är att vi ska få en våldsam, ofokuserad orgie i repression. Alla straff ska skärpas. Argumenten för att det ska få positiva effekter saknas dock.

Vad detta betyder, om man bortser från de uppiggande förolämpningarna, är ett helt nytt paradigm enligt principen hårdare och jämlikare straff utan så många individuella hänsyn till brottslingarnas personliga omständigheter. Eller som regeringsrepresentanterna i klara ordalag själva formulerar det:

Omläggningen som vi just nu gör innebär ett grund­läggande perspektiv­skifte – från ett historiskt fokus på gärnings­mannen till fokus på brottsoffer och samhällets skydd. Med utgångspunkt i Tidöavtalet tar vi därför nu nästa steg.

Att på allvar, om det nu visar sig vara på allvar, byta perspektiv och för första gången på länge formulera en politik som om den vore på uppdragsgivarnas och skattebetalarnas snarare än på ”offrens” och ”välfärdsklienternas” uppdrag är i sanning ett tecken på ett grundläggande paradigmskifte.

I sin förlängning representerar detta paradigmskifte ett uppbrott mot den dominerande välfärdsideologi som varit officiell svensk politik sedan 1974 då den kodifierades en den nya grundlagen. Jag undrar om någon ser vad jag ser eller om jag ser i syne när jag misstänker att mer paradigmskifte snart kommer att tvinga fram en ny regeringsform. (Det vore inte en dag för tidigt säger jag som för trettiofem år sedan tillsammans med ett antal lagkloka filosofer författade en helt ny konstitution som ett inslag i dagsdebatten.)