Skam till sägandes var det först i relativt modern tid, kanske för tjugo år sedan, som jag började förstå självregleringens samhälleligt avgörande betydelse. Man kan kanske gå så långt som till att säga att det är företagens förmåga till självreglering som avgör hur pass framgångsrikt ett samhälles näringsliv har möjligheter att bli.

Självreglering betyder i det här fallet att en yrkeskår eller en grupp privata aktörer i arbetslivet upplever att de har ett gemensamt problem och sedan slår sig samman för att lösa problemet.

Min egen intellektuella väg in i detta intrikata spörsmål började med en sinkadus. Jag bodde i Brasilien och blev genom tidningsartiklar uppmärksam på att stora betongkonstruktioner som broar och tunnlar då och då – i varje fall tillräckligt ofta för att jag skulle läsa om det i tidningen – gick sönder. Jag inhämtade att byggföretagen sparade pengar på att inte stoppa i tillräckligt med armeringsjärn. Förklaringen, sas det mig, hade med korruption och bristande statlig kontroll att göra.

Men varför hör man aldrig talas om armeringsjärnsskandaler i länder som USA och Sverige? frågade jag alla som ville lyssna. Det vet jag lite om, sa en amerikan som hade velat lyssna. Sådana problem hade vi också i USA under rövarkapitalismens blomstringsperiod från hälften av 1800-talet. Ingenjörerna tvingades att fuska med specifikationerna för att företaget skulle tjäna tillräckligt för att muta korrupta beställare. Så när ingenjörerna ändå bildade ett yrkesförbund – Amerikanska civilingenjörssällskapet – fastställdes ett antal tekniska riktlinjer som alla medlemmar åtog sig att följa. Det gav dem makt mot fala företagare.

Så småningom förstod jag att den sortens självorganisation var ett mönster. Jag hade trott att kapitalismens storartade genombrott enbart berodde på vinstmaximerande entreprenörers djärva insatser men här fick jag se att det inte räckte med att det privata initiativet upptäckte nya produkter och nya marknader utan att det kunde krävas att privata initiativet utan vinstmotiv utarbetade yrkesetiska riktlinjer.

Sedan förstod jag att sådana arbetssätt ofta spontant framsprang vid behov i framgångsrika samhällen, även i Sverige. Här bildades privata yrkesförbund för flera nya, betydelsefulla kårer vid sidan av civilingenjörerna såsom lärarna, läkarna, universitetsprofessorerna och kanske prästerna och officerarna som var och en på sitt håll utövade betydande makt. Medlemmarna av dessa yrkeskårer skaffade sig en prestige som delvis hade att göra med att ansågs – och ansåg sig – tillhöra ett ”kall” som innebar att de utövade ett högre socialt ansvar och därmed hade särskild position i samhället. Till och med folkskollärare hade en aktad position, hög lön, hembiträde i hushållet och slips på jobbet.

Numera har hela detta system förlorat sin prestige och kallkänsla. Överläkarna åtnjuter inte samma respekt som tidigare och räknas inte längre lika självklart till ett chefskap med rätt att styra över andra. Denna förminskning av kallens, yrkeskårernas och deras medlemmars makt har antagligen gått längre i Sverige än i andra motsvarande länder vilket kan bero på att ett yrkesförbund är ganska likt ett fackförbund och att svenska politiker hellre haft med fackfolk än med självsäkra och yrkesstolta proffs att göra och därför gradvis ändrat sammanslutningarnas karaktär.

Den här svenska utvecklingen ledde säkert till ökad jämlikhet i arbetslivet, vilket nog var en del av syftet, men samtidigt medförde den nackdelar för det svenska samhället. Dessa har att göra med att nivelleringen troligen berövade Sverige en samhällsklass som kände sig förbunden med nationen och som värnade om plikter och dygder i arbetslivet, inte minst arbetsdisciplinen. Kort sagt ett gäng nationella ordningsmän som fick extrabetalt i aktning snarare än kontanter. Sannolikt kan det vara en viktig förklaring till att koreanska läkare får 6 500 patientbesök om året medan svenska tar emot 1 300 vårdfall (vilket är den lägsta siffran bland alla länder i den internationella statistiken), ett av många exempel på avtagande produktivitet som Sverige inte besvärar sig över hövan för att förklara.

Länder som låter sina professionella kårer förfalla eller hindrar deras utveckling är antagligen på väg mot sin egen underutveckling. Ett intressant exempel på bristande handlingskraft hos ett privat yrkesförbund är Friskolornas Riksförbund som i årtionden underlåtit att skapa ett system mot betygsfusk vilket kan stå branschen dyrt när nu ett antal uppretade skolpolitiker förbereder sig för att låta staten lägga sin tunga hand över det privata skolväsendet.