Per Brinkemo, bilden, är en av Sveriges mest klarsynta tänkare, i varje fall när det gäller samhällsfrågor. Han är bland annat den som lärt oss det mesta av det lilla vi begriper om ett av nationens mest svårhanterliga och troligen växande problem, nämligen den klankultur som många invandrare haft med sig. Nyligen skrev han en krönika i Bulletin med ett angeläget budskap om den intellektuella tomheten inom den svenska samhällsforskningen. Texten kändes som ett uppgivet skri ur ångestens djupaste grotta från en som hela tiden tvingas utstå det enahanda, politiskt korrekta tramset från statsfinansierade svenska akademiska samhällsforskare. (Förlåt, nu talade jag om mig själv men det skulle förvåna mig om Brinkemo inte känner ungefär likadant.)

I grunden handlar det, tror jag att Brinkemo säger, om att de statsfinansierade saknar de intellektuella verktyg i form av vassa sociologiska begrepp och teorier som behövs för att förstå den svenska verklighet som med rätta bekymrar oss:

Det rådande paradigmet inom akademien domineras av socioekonomiska perspektiv och maktanalyser. Dessa i sig relevanta analysmodeller räcker inte för att förklara det monumentala utanförskapet, vare sig upploppen eller den klanbaserad kriminaliteten, bristande tillit, heders- och tystnadskultur eller den parallella rättskipningen… Den statsfinansierade forskningen är generellt sett inte tillräckligt behjälplig eftersom den domineras av ensidiga och föga differentierade perspektiv… Bara det faktum att den svenska akademien så fundamentalt lyckats missa de socio/politisk/juridisk/ekonomiska strukturerna i många av de länder varifrån asylsökande under årtionden kommit är ett underbetyg. Hade dessa studerats hade åtminstone någon kunnat dra slutsatsen, eller åtminstone jobbat med hypotesen att det kanske, möjligtvis, eventuellt kan komma att påverka möjligheten till smidig integrering i det svenska samhället.

Problemet med samhällsforskningen, säger Brinkemo (om jag får använda mina egna ord), är att forskarna aldrig tycks kunna kliva ur den politiskt korrekta trollcirkel där världen är ”befolkad av människor som antingen är svaga eller starka, utstötta eller privilegierade”. Självklart blir analyser som alltid ska tillyxas enligt den modellen för det mesta oanvändbara. Det är som om Mäster Palm kom tillbaka och började agitera om att huvudmotsättningen i Sverige står mellan kapitalistklassen och arbetarklassen och att människans befrielse ligger i att arbetarklassen tar makten över staten.

Samhällsvetenskapen måste, säger Brinkemo, ”sluta avhända människor med rötter i andra kulturer egen agens och eget ansvar”, det vill säga lägga av med att utgå från att alla invandrare är svaga och utstötta och därför, lägger jag till ur egen fatabur, oundvikligen beroende av välfärdsstatens omsorger.

Jag håller med Brinkemo. Samhällsforskningen borde lyfta blicken och leta efter andra perspektiv för att försöka förstå det samhälle i vilket de lever, det vill säga Sverige. Det kommer, vad jag lyckats upptäcka, ytterligt sällan några statsfinansierade rön, exempelvis i form av akademiska avhandlingar eller utredningspromemorior, som förtjänar mer uppmärksamhet än någon minuts gäspande likgiltighet för vidare befordran till sopsorteringens avdelning för pappersavfall.

Men hur kan detta vara möjligt? Forskarna är i allmänhet inga dumhuvuden. Ändå fortsätter de, år efter år, att tillämpa just det tänkande som erfarenhetsmässigt givit så dåligt resultat vid implementering i den praktiska politiken. Har det kommit några nya, fungerande idéer som revolutionerat socialpolitiken och underlättat integrationen av nyanlända personer under de senaste tjugo, trettio åren? Inte vad jag märkt. I stället är det samma gamla, beprövat verkningslösa, idéer som hela tiden sjösätts av socialförvaltningar och andra välfärdsmyndigheter. Det enda nya med de senare årsmodellerna av hjälpinsatser är att de kostar mer än de gamla. Varför är det så? Varför lär de sig inget?

Denna gåta har för mig bara ett svar, nämligen att de horder av forskare och tjänstemän som sysslar med sådant inte vill lära sig något annat. Den ordning de inrättat är bra för dem med trevliga arbetslokaler, fruktkorg i kafferummet, hygglig lön som säkert trillar in sista fredagen varje månad och inga besvärande krav på prestation. De människor som administrerar ruljangsen är just vad Brinkemo kallar de starka och privilegierade. De är nöjda med sina liv. De tänker inte låta sig påverkas av att sådana som Brinkemo skriver förtvivlade artiklar om att de måste sluta tänka som de gör. De svagas utsatthet utgör den stabila grunden för deras relativt bekväma liv. Svaghet och utsatthet ska därför värnas snarare än motarbetas.