Världen domineras just nu av tre supermakter, varav två är totalitära och den tredje på väg att bli totalitär, men fortfarande ganska demokratisk. Det låter förnuftigt att sätta till alla klutar för att stödja den relativt demokratiska stormakten.  

Men det är lätt att känna sig förvirrad. Vad som ser ut att ha fört västerlandet mot avgrunden de senaste 30 åren (demografiskt, demokratiskt, kulturellt etc) är varken Ryssland eller Kina, utan västerlandet självt. Med Putin vid makten skulle förfallet säkert gå ännu snabbare, så var finns räddningen? 

Många ser lösningen i ett svenskt NATO-medlemskap och menar att vi befinner oss i en så akut krissituation att det inte finns några alternativ. Kanske är det sant i det här fallet, men krisargumentet har använts så många gånger de senaste åren – för att genomdriva världens dyraste flyktingpolitik, covidvaccinering av barn och klimatomställning enligt Parisavtalet, för att ta några exempel – att man blir lite misstänksam. Att ständigt tala om kris är ett bekvämt sätt att utöva makt, ifall man inte är beredd att ta kampen mot en bångstyrig opinion. 

Det bästa argumentet för NATO är att alla goda krafter bör enas i en gemensam försvarsallians, så att vi inte bara kan hålla Ryssland stången utan också återupprätta de västerländska värderingar som en gång styrde världen. Vad som talar mot den bilden är att NATO även välkomnar muslimska länder som Albanien och Turkiet och för medlemsförhandlingar med exempelvis Georgien (som i vart fall inte är västerländskt). Kanske förutsätter man i likhet med svenska Migrationsverket, att alla som släpps in i gemenskapen snart kommer att utvecklas till att omfatta vår värdegrund. Eller strävar man helt enkelt efter expansion, med samma automatik som andra stora organisationer. 

Ett annat argument mot NATO är att organisationen fram till 1990-talet var en renodlad försvarsallians, men därefter blivit mer benägen för angreppskrig (på Balkan, i Afghanistan, Irak och Libyen). Antingen för att uppnå politiska mål eller enligt principen anfall är bästa försvar. 

Ett tredje argument mot NATO-medlemskap är att det tveklöst är ett steg i globalistisk riktning, där nationalstater blir mer och mer betydelselösa. Det är lätt att föreställa sig en framtid där jätteorganisationer som FN, NATO och EU tenderar att ”smälta ihop” och i praktiken fungera som skuggregering, utan demokratisk insyn. 

Eftersom ingen med säkerhet kan säga vad som är bäst, borde NATO-medlemskapet avgöras i en folkomröstning. Ett vanligt argumentet mot folkomröstningar är att folket är okunnigt och kan fatta beslut som visar sig katastrofala för landet. Å andra sidan finns gott om exempel på politiker som varit okunniga (eller korrumperade eller möjligtvis naiva) och fattat beslut som visat sig katastrofala för landet. En bra sak med folkomröstningar är att de gör folket ansvarigt. Går det åt skogen är det inte lika enkelt att skylla på Märta Stenevi eller Peter Hultqvist. 

En annan fördel med folkomröstning är att den håller NATO borta från valrörelsen. Om NATO tillåts bli en valfråga kommer det att stjäla fokus från alla problem som dagens politiker har skapat. Partier kan undvika tala om kriminaliteten, skolan, rättssäkerheten, integrationen, tryggheten, energiförsörjningen och annat som inte fungerat så bra i Sverige de senaste mandatperioderna, och istället framstå som fosterlandsvänner och visa att man står upp mot ryssen. 

NATO-frågan kan bli en räddningsplanka för småpartierna L och KD och paradoxalt nog även för MP. Sedan Magdalena Andersson antytt att hon tänker ompröva Sveriges alliansfrihet, kan tillräckligt många NATO-skeptiska socialdemokrater välja MP för att partiet ska landa ovanför riksdagsspärren. 

Med NATO som valfråga kan Annie Lööf få väljarna att glömma alla gånger hon uppträtt som en makthungrig, intrigant kappvändare, utan andra principer än den egna karriären.  

Med NATO som valfråga kommer det borgerliga blocket att splittras och Kristersson slipper bli statsminister. Sverigedemokraterna kan än en gång utmålas som extremister, med enda skillnaden att epitetet ”nazister” byts ut mot ”Putinister”.  

Med NATO som valfråga är risken stor att S håller sig kvar vid makten ytterligare fyra år.