Jag har tänkt en del på FN:s mänskliga rättigheter som de presenteras i det västerländska välfärdstänkandets ursprungsdokument som är just den allmänna rättighetsförklaringen från 1948. Jag gillar inte det där med att miljardtals människor enligt tjugofjärde paragrafen skulle ha rätt att be mig om betald semesterledighet och att jag, eller kanske jag via svenska staten, skulle ha en motsvarande skyldighet att betala.

Frågan behöver klargöras. Vad har jag egentligen för skyldigheter? I rättighetsdeklarationens tjugonionde paragraf står det bara att ”Var och en har plikter mot samhället, i vilket den fria och fullständiga utvecklingen av hans eller hennes personlighet ensamt är möjlig”. Det betyder nästan ingenting. Vid sidan av sin deklaration om de mänskliga rättigheterna borde FN ha avfattat en deklaration om de mänskliga skyldigheterna.

Det hade inte varit så svårt för FN. Jag skrev själv tillsammans med ett antal tänkare en sådan deklaration för tjugo år sedan (I boken Skärp dig, Svensson), så för att få ledning i mina grubblerier konsulterar jag nu det dokumentet.

Fjärde paragrafen säger ”Du ska göra goda gärningar”, vilket förklaras så här (i kort sammanfattning):

En scout får lära sig att göra minst en god gärning varje dag. För scouter verkar detta krav överkomligt. Det är det även för andra människor. Vi har alla en medborgerlig skyldighet att göra goda gärningar. […] Den medborgerliga skyldigheten att göra goda gärningar är något helt annat än Jesu maning att älska sin nästa som sig själv (och andra varianter av detta kategoriska imperativ). För det första är den gyllene regeln nästa obegripligt sträng, så sträng att de flesta inte kan ta den på allvar. För det andra kommer den från Gud (eller Allah eller det mänskliga förnuftet eller andra upphöjda företeelser [jag kunde ha nämnt FN) och gäller därmed rimligtvis bara för dem som tror på Gud (eller motsvarande). Den medborgerliga skyldigheten att göra goda gärningar, å andra sidan, kan uppfyllas av alla och kommer från den mänskliga gemenskap den enskilde har omkring sig.

(Sedan stipuleras en massa andra skyldigheter, till exempel att medborgaren bär sin egen börda, följer lagen och även i övrigt uppfyller sina förpliktelser mot staten, att medborgaren är pålitlig och så vidare.)

Två moraliska principer står alltså mot varandra:

• FN anser att en arbetslös ugandier ska ha rätt att hämta semesterersättning ur min plånbok eller få ersättningen från mina skatteinbetalningar. Jag har underförstått motsvarande skyldighet att betala.

• Enligt skyldighetsdeklaration i vår bok har medborgarna inga sådana skyldigheter (däremot har ugandiern en principiell skyldighet att bära sin egen börda, som dock inskränks när omständigheterna är särskilt svåra). Visst har medborgaren rätt att, om hon så önskar, finansiera ugandierns ferier, men det är en helt annan sak.

Det konstiga är att det i vårt samhälle inte finns någon debatt om ett så fundamentalt etiskt spörsmål som detta. Nationen verkar ha lagt sig platt för FN:s utopistiska synsätt, möjligen i hopp om att FN inte menar allvar eller att ingen bryr sig om vad FN säger i alla fall.

Om synsätten fick kämpa en öppen kamp på lika villkor tror jag mitt de andra författarnas skulle sopa banan med FN:s.