På julafton var vi ute vid en strand och stekte kolbullar. Det fanns en grillplats vid stranden, men vi valde att använda vår egen grill med ved från sonens ”bonusfamilj” i norra Sverige. Doftande ved, kolbullar med fläsk och lingon och det vita vinterlandskapet med den frusna sjön – hur kan det bli annat än alldeles underbart en julaftonsförmiddag?

Det var också underbart att se hur många som hade sökt sig till samma plats denna gnistrande kalla julafton. Ensamma flanörer, familjer, hundägare, kompisgäng… Vissa nöjde sig med att promenera på gångvägen som leder runt sjön, andra gav sig ut på isen och en del grillade korv. Och alla var glada, pratsamma och trevliga. Det ekade ”god jul” på den lilla stranden, när alla hälsade på alla och pratade bort en liten stund. Stämningen var helt enkelt på topp.

I hela mitt liv har jag hört att svenskar är stela och tråkiga. Ingenting kunde vara mer fel. Visst, vi är kanske lite tillbakadragna ibland – står det någon och använder den allmänna grillen kanske vi frågar om det är okej att vi gör dem sällskap innan vi stormar fram och langar upp våra grillgrejer bredvid deras. Men än sen då? Vad är det för fel på att vara lite återhållsam? Man blir inte stel och tråkig bara för att man tar hänsyn.

Strax före jul såg maken och jag en dokumentär om Peps Persson på SVT Play. Man kan tycka vad man vill om Peps och hans vurm för brajan, men han blev ju med tiden något av en institution i svensk kultur och det är något man förstås måste förhålla sig till. Jag har också fått för mig att många har en bild av att Peps var lite speciell, lite egen, självständig och mer öppen än andra artister som slog igenom vid samma tid som han gjorde. Men när jag såg dokumentären om honom kände jag bara en enda stor trötthet. Det var samma tugg som jag hört i hela mitt liv, samma klyschor som man matats med sen barnsben.

Svenskar är så stängda och slutna, inte alls öppna för andra kulturer. Det gällde förstås inte Peps själv, för han gillade ju både reggae och annan spännande musik, och det väldigt tidigt dessutom – kanske tidigare än någon annan i hela Sverige, om inte hela västvärlden, om man fick tro honom och hans närmaste kollegor.

I själva verket framgår det tydligt i etnologisk forskning att svenskar är väldigt öppna och vänligt inställda till andra kulturer, mer än de flesta andra folk faktiskt. Men Peps verkade tro han var ensam om att öppna sig för nya musikstilar från andra kulturer. Det är en nedlåtande attityd faktiskt.

Nu tror jag i och för sig att Peps Persson var en rätt sympatisk människa. Ingen kan heller ta ifrån honom att han skapat ett antal svenska musikklassiker. Men nog får man intrycket av att hela den vaga vänsterkultur som han tillhörde, trots att han gärna framställde sig själv som frifräsare, kan vara rätt insnöad och dum. Jag menar, Peps var faktiskt gammal i den här dokumentären, den gjordes inte så långt före hans bortgång, men han resonerade ungefär som en tonåring.

Sånt kan man tänka på en julafton, när man är ute i naturen och möter andra svenskar som också njuter av snö, is och kyla. Och som är öppna, trevliga och glada.

Efter kolbullarna blev det att åka hem och värma sig med lite glögg innan vi började rusta för julmiddagen. Något Kalle hann vi inte med, men det gör ingenting, det är en jultradition som vi både kan ha och mista i vår familj. Däremot kan jag inte känna riktig julstämning om det inte står en skål med grisfötter i gelé på julbordet. Denna fantastiska delikatess har funnits på vårt julbord i generationer och kommer, förhoppningsvis, att fortsätta serveras även av kommande generationer, i alla fall om sonen får som han vill.

I övrigt hade vi en mycket trevlig, stämningsfull och god jul. Och den är inte slut än. Faktum är att den bara har börjat. Alltså skippar jag mellandagsrean och fortsätter att fira jul ännu några dagar.

Jag filar också på en liten årskrönika. Det blir lite om det mesta när jag drar mig till minnes de viktigaste händelserna under 2021.

Önskar alla läsare en riktigt härlig fortsättning på julen!