Det har länge förvånat mig att Sverige har en utrikespolitik. Vi vill ju inget. Och även om vi hade velat något så hade vi saknat kraft att påverka de utrikes förhållandena. De utrikes förhållandena är svårare att påverka än de inrikes förhållandena och vi står hjälplösa inför åtskilliga inrikes förhållanden. Trots detta anser försvarsminister Peter Hultqvist att vi tillsammans med baltiska länder ska träna krig i Ukraina mot 100 000 ryska soldater. Sverige som inte ens kan få bukt på några gäng ungdomsbrottslingar ska reta upp världens tredje starkaste militärmakt.

Att Sverige har en utrikespolitik lär bero på att statsminister Göran Persson av någon anledning blev hembjuden till den tyske förbundskanslern Helmut Kohl som var väldigt förtjust i att äta smör. Han erbjöd Persson en rejäl klick vilket Persson gillade och därför bestämde sig för att det här med utrikespolitik kanske inte är så dumt i alla fall. Tills något annat bevisas vara sannare misstänker jag att den svenska utrikespolitiken består dels av ett antal deklarationer som inte är menade att tas på allvar, dels av intressanta resor och fina internationella möten med framstående personer (som kanske bjuder på smör eller något annat oväntat och minnesrikt) för utvalda svenska politiker och höga ämbetsmän.

För lite mer än tio år sedan gav jag ut en skrift som hette Trovärdig solidaritet om svensk försvarspolitik – som väl är den viktigaste eller i varje fall farligaste delen av utrikespolitiken – författad av sakkunnigt folk. Det var då mina misstankar om utrikespolitiken grundades. Sverige hade under en tjugoårsperiod sedan Sovjetunionens fall skurit ned försvarsanslagen från över tre BNP-procent till mindre än en och en halv procent. Samtidigt pumpade vi upp oss med krigiska brösttoner. Politikerna hade antagit en högtidlig doktrin som hette Solidaritetsförklaringen och antogs av riksdagen år 2009. Deklarationen innebär exempelvis att Sverige ensamt och i förebyggande syfte på Estlands begäran ska kunna skicka förtrupp för att försvara landet mot Ryssland tills trupper från EU och NATO hinner anlända.

Den försvarsdoktrinen hade riksdagen, som det kändes, antagit bakom ryggen på mig. Krig mot Ryssland på Estlands begäran ville jag inte vara med om. För att efterhöra andra medborgares uppfattning beställde jag en stor opinionsundersökning som visade att 68 procent hade samma uppfattning som jag. Folkviljan hade förstås inget inflytande på utrikespolitiken som sedan dess har lufsat på ungefär som förut.

Nu har det emellertid blivit mer allvar av. Ryssland känner sig inte längre lika svagt och behöver inte lika godvilligt tåla att struntstater som Sverige presenterar förolämpningar ungefär som småpojkar retar björnar med pinnar. Putin har jobbat på enligt sin sedan länge uttalade uppfattning att Sovjetunionens sammanbrott var århundradets värsta geopolitiska katastrof och att hans ambition är att återställa det gamla Ryssland inom landets traditionella gränser vilket enligt hans tolkning betyder att Ukraina – och då inte bara Krim – samt Vitryssland och kanske de baltiska länderna ska tillbaka i riket.

Uppladdningen av 100 000 ryska soldater vid Ukrainas gräns kan vara ett steg i denna återställningsprocess. NATO och EU skruvar upp tonen och förklarar att Ukrainas integritet måste respekteras och förbehåller sig rätten att ge Ukraina militärt stöd. Putin protesterar och hävdar att NATO lovat att inte lägga sig i Rysslands inre angelägenheter.

Först nu har den ryska militära förmågan utvecklats så långt att Putin kan våga sätta kraft bakom sina ord. Till exempel har ryssarna utvecklat missilen Zircon som kan avlossas från ubåtar och flyga upp till 75 mil i Mach 8. Ryssarna meddelar att åtskilliga testavskjutningar framgångsrikt genomförts under det senaste året. NATO anses inte ha några motmedel. Om några Zirconbestyckade ubåtar placerades i Nordsjön borde amerikanska hangarfartyg inte våga sig närmare än Irland vilket i praktiken kunde betyda att USA i det här kriget skulle tacka för sig. Dessutom har Putin under de senaste årens krig i Mellanöstern fått tillfälle att generalrepetera sina stridskrafter ungefär som Hitler gjorde med Luftwaffe under det spanska inbördeskriget.

Om USA inte vill offra sig för Ukraina, vilket skulle gå att förstå, så står EU ensamt och skramlar med sina vapen mot Putin. Men i Europa pågår energiomvandling för klimatets skull. Det ger Putin trumf på hand eftersom kontinenten blir beroende av rysk gas. Skulle EU:s ledare riskera att medborgare dog av förfrysning för att unionen mot Rysslands vilja skulle värna sin rätt att förse Ukraina med vapen?

I detta läge visar sig Sverige särskilt militant. Ett land som inte varit i krig på flera hundra år och inte har någon krigsmakt att tala om, som får ångest vid tanken på våld och vill ha en feministisk utrikespolitik, det landet anstränger sig nu lite extra för att rassla med sablarna. I regeringens utrikesdeklaration förklaras Ryssland bete sig ”oacceptabelt”:

Regeringen står upp för Ukrainas suveränitet och territoriella integritet och för varje lands rätt att välja sin säkerhetspolitiska väg. Rysslands aggression mot Ukraina och den illegala annekteringen av Krim är oacceptabel.

Och för ungefär en månad sedan förklarade alltså försvarsminister Hultqvist att Sverige ska delta i en ”träningsmission” i Ukraina inför ögonen på de 100 000 ryska soldaterna på andra sidan gränsen. Det är, vad jag kan förstå, att återigen reta björnen med pinnar. Men vad kan man vänta sig av ett land med en feministiskt orienterad överbefälhavare som dansar och sjunger i offentliga HBTQI-parader? Enda chansen är nog att den svenska socialtjänsten får följa med och utbilda eventuellt våldsbenägna ryska soldater i ämnet skadliga manliga normer.

Fördelen för Sverige är väl att Hultqvist och andra utrikespolitiska ledare fått vara med på intressanta sammankomster hos NATO och lärt känna betydelsefulla personer och kanske rentav fått äta smör.