Troligen har jag skrivit om ämnet tidigare men det verkar inte ha gjort något intryck så jag försöker igen. Rent allmänt förvånar det mig att filosofer sedan Sokrates så sällan resonerat om sina respektive samhällsordningars inneboende drivkrafter. Sokrates byggde ett helt filosofiskt system över hur olika samhällsordningar var dömda att förändras.

Oligarkin, den ordning där de rika bestämde, skulle gå under för att de rika var för snåla för att bygga ett försvar utan hellre behöll pengarna i sina egna fickor varför oligarkiska samhällsbildningar inte kunde försvara sig mot krigiska folk. Demokratin, fortsatte Sokrates, skulle gå under för att den inte klarade sig undan de skadliga konsekvenserna av dess egen frihetslängtan. Ju längre demokratin utvecklades desto mindre tålde den demokratiska människan auktoriteter och till slut gick systemet under eftersom naturliga auktoriteter som föräldrar och lärare gav upp och hellre vill uppföra sig lika ansvarslöst som barnen än att uppfostra de unga.

En annan tänkare som grunnade mycket på demokratins framtid var de Tocqueville som besökte USA i början av 1800-talet för att dra slutsatser om vart det slutligen skulle barka med demokratin (varav USA vid det laget var det första moderna exemplet). Tocqueville, som var en fransk ädling, hade bara fått uppleva despotiska överheter som var folkets fiender men nu fick han se en fullt lika maktlysten överhet som ville folkets bästa. I framtiden, förklarade han, skulle demokratin vara god – eftersom den var tillsatt av folket som kunde ge makten till någon annan maktpretendent om det blivit missnöjt med aktuella makthavare – men oändligt härsklysten och outhärdlig i sin aldrig sinande ambition att styra folk för att göra dem det goda som makthavarna själva hade definierat.

Om man lägger ihop Sokrates teori med de Tocquevilles och min egen så får man en ganska balanserad och trovärdig uppfattning om hur demokratin rimligtvis kommer att utvecklas. Min teori har jag kanske inte formulerat på egen hand men den är inte mer komplicerad än att jag hade kunnat göra det. Den utgår från observationen att det bland väljarna alltid finns en majoritet som är fattigare än en minoritet och att det därför hela tiden borde finnas en tendens att den fattigare majoriteten organiserade sig för att vinna över minoriteten i val och sedan ta minoritetens pengar i form av skatter och därefter dela ut pengarna bland sig själva.

Summan av dessa tre teorier blir ungefär vad vi ser inför våra ögon: en härsklystet välvillig makt som tvingar medborgarna att betala dyrt för att makten ska kunna förverkliga sina barnsligt ogenomtänkta utopier om frihet och humanism.

Vad som följer efter demokratin när demokratin på grund av sina olyckliga inneboende utvecklingstendenser lyckats ta kål på sig själv vet man inte så säkert. Karl Marx trodde som bekant på det kommunistiska paradiset medan Sokrates var rätt säker på att demokratin skulle efterträdas av tyranniet. Det finns enligt min mening logik i Sokrates synsätt eftersom den frihetslängtan och motvilja mot auktoriteter som Sokrates beskrev hade gjort människorna mesiga och oförmögna att försvara sig själva mot ogärningspersoner. Inte så konstigt om de valde att överlämna sitt öde åt en stark man som kunde upprätta ordningen. Jag har sett detta på nära håll både i Brasilien och i Chile. Ekonomierna stannar, maten blir plötsligt dyr, bensinen tar slut och medelklassen går ut på gatorna och skramlar i kastruller med träskedar vilket militären uppfattar som en välkomsthälsning och kör in i huvudstadens centrum med stridsvagnar.

Men hur motsvarande drama ska gestalta sig i Sverige har jag inte fantasi att föreställa mig.