I Sverige behövs det inte mycket för att man i vissa kretsar ska bli hyllad som hjälte. Det är bara att yttra någon random självklarhet, som:

• Om vi hela tiden tar in nya invandrare till våra utanförskapsområden från muslimska, våldsamma och dysfunktionella länder, som aldrig kan lära sig språket eller försörja sig själva, så kommer samhällsproblemen bara att växa och bli ännu värre än de är i dag.

Då blir man hyllad och tackad för att man är modig, orädd och talar klarspråk. Inte för att man är ensam om sina slutsatser men för att de varit omöjliga att framföra offentligt om man vill behålla sin försörjning, sitt goda anseende och sin ytliga bekantskapskrets.

Det är inte annorlunda inom politikens värld. Den är precis lika perverterad och förvriden som den verkliga världen, alltså den där vi vanliga dödliga försöker hanka oss fram. I själva verket är det ju styrande politiker som fått bestämma hur vårt samhälle ska utformas och vara.

Nooshi Dadgostar har gjort något så ovanligt som att föra fram sina väljares önskemål. Utan att vika ner sig för socialdemokraterna med mindre än minst sex dagars hårda och i stort sett meningslösa förhandlingar. Ett tilltag så fräckt och nyskapande att något liknande inte skådats sedan demokratin uppfanns år 594 f.Kr. Delar av befolkningen faller genast i extas:

• Låt vara att hon är kommunist. Men wow, vilken tjej! Vilken ryggrad! Hon har min fulla beundran!

SD är det enda parti som aldrig vikit en tum från sin övertygelse. De har under demokratiska former blivit invalda till vår riksdag och vuxit till det tredje största partiet, men har av alla de andra utpekats som rasister, fascister och nazister. Med felaktig värdegrund, dessutom.

När några av de tidigare belackarna plötsligt och helt otippat börjar prata och förhandla med dem slår det ner som en bomb i den övriga politiska församlingen. Det blir fullständigt kaos.

Sverige är ett mycket, mycket sjukt land. Folket hungrar och törstar efter sanning och lite sunt förnuft men får bara bröd och skådespel. Talman Andreas Norlén spexar och bjuder på sig själv i vår statstelevision och i riksdagen hålls det tal efter tal, för det mesta helt utan mening och betydelse.

Vi har nu exakt det politiska kaos som vi förtjänar. Varken mer eller mindre!