Åtta års fängelse för polismord och mordförsök. Det blev påföljden när tingsrätten sagt sitt i fallet med polismordet i Biskopsgården. Det innebär att mördaren kan vara ute igen om bara fem, sex år.

Diskussionerna på sociala medier ger vid handen att en överväldigande majoritet av landets befolkning tycker att det är fullkomligt löjeväckande att det inte ska kosta mer att mörda en polis, men Expressen tycks vara av motsatt åsikt. När domen fallit ägnade de mycket tid till att ta reda på hur tingsrätten tänkte när de övergav tanken på några få års sluten ungdomsvård och dömde den lille pojken till fängelse.

Expressens utsända, Johanna Waak, ställde frågan till rättens ordförande, Göran Lundahl.

-Det är ju ganska ovanligt att döma en så här pass ung person till fängelse. Hur har era tankar gått kring det?

Ja hur kunde man ens tänka i de banorna när en person som inom kort uppnår myndighetsgränsen mördat en polis och försökt begå ytterligare ett mord – och dessutom är dömd för ytterligare våldsbrott? Att hon alls ställer frågan visar med pinsam tydlighet hur skev synen på brott och straff är i Sverige idag.

Hon fick det uppenbara svaret, nämligen att brottet var så grovt att man inte kunde döma annorlunda, och Göran Lundahl förklarade både länge och väl och ytterst pedagogiskt att den här ”pojken” faktiskt begått ytterst grova och allvarliga brott.

Finns det ett enda land i världen där rättens ordförande skulle finna det nödvändigt att överhuvudtaget förklara varför en polismördare döms till fängelse? Knappast. Om något skulle det förmodligen krävas förklaringar på varför fängelsestraffet blev så lågt. Åtta års fängelse, med möjligheter att komma ut efter lite drygt halva tiden – för en polismördare? Det är ju fullkomligt vansinnigt.

Johanna Waak verkade inte helt nöjd ens med det uttömmande svaret, att döma av vad hon sa när hon vände sig till tittarna:

-17-åringen själv nekar till brott och det finns egentligen ingen som har pekat ut honom som gärningsperson, men enligt rätten så har åklagaren lagt fram en tillräckligt bra bevisning.

Ögonblicket därefter säger hon emot sig själv när hon fortsätter:

-Det är teknisk bevisning, det är iakttagelser som då har pekat ut den här 17-åriga pojken som misstänkt.

Å ena sidan finns det ingen som pekat ut 17-åringen som gärningsperson. Å andra sidan finns det iakttagelser som pekat ut 17-åringen. Hur ska hon ha det egentligen?

En viktiga fråga är varför hon alls uttrycker sig så här. Jag anar direkt ett underliggande budskap att 17-åringen är ett barn och att straffet är för högt. Det normala är ju annars att alla som är under 18 år döms till ungdomsvård, och jag får intrycket att Expressens reporter att man borde ha gjort så även denna gång.

Det intrycket förstärks av att Expressen fortfarande, efter att dom fallit, pixlar gärningspersonen. Ligger det verkligen inte i allmänhetens intresse att få veta hur den här polismördaren ser ut? Det tycker jag definitivt att det har, särskilt som han är en synnerligen brutal våldsbrottsling och kommer att vara ute i det fria igen om bara några år.

Men inte då. Det är viktigare att skydda mördaren från stigmatisering än att ge allmänheten viktig information. För hur skulle den 17-årige pojken må, när han kommer ut igen efter sin korta strafftid, om han bli igenkänd på stan? Så hänsynslöst kan man ju inte behandla en ung pojke.