Jag börjar känna mig mer och mer främmande i mitt eget land. Och det beror inte bara på att vi låtit kulturelement i form av hedersförtryck, tvingande klädsel för små flickor och annat osvenskt sippra in utan också på att svensken av idag är så förbannat polariserad och omedgörlig. Vart tog toleransen och öppenheten vägen? När blev svensken så aggressiv och hatisk?

Covidvaccinet är ett bra exempel på hur överdriven polariseringen blivit. Anklagelserna bara haglar, och det från båda håll. Vaccinkritiker idiotförklarar och hånar människor som vaccinerar sig och vaccinförespråkare idiotförklarar och hånar vaccinkritiker. Det spys galla från alla håll, och nålsticken haglar. Jag har vänner som blir anklagade för att vara hänsynslösa rättshaverister bara för att de är osäkra på att ta ett vaccin som ännu i mångt och mycket är obeprövat och som på allvar får höra att de inte borde få vård om de insjuknar i corona. Det är helt galet.

Själv har jag, som en person som valt att vaccinera mig, istället mött hatet från vaccinkritikerna. Jag ser ständigt inlägg på sociala medier där jag, som vaccinerad, idiotförklaras på det mest bisarra sätt och där till och med människor som jag räknar som vänner generaliserar över oss ”vaxxxxade” och påstår att vi är korkade och hjärntvättade.

Jag har utsatts för personliga påhopp, där hela min existens ifrågasätts för att jag använt min fria vilja och rätten att bestämma själv. Jag förutsätts stödja fascism och förtryck, jag blir kallad nickedocka och idiot, jag får veta att allt jag tycker och tänker är skit värt eftersom jag går globalisternas onda ärenden.

Allt detta för att jag råkar anse att det för mig personligen är bättre att ta vaccin än att låta bli. Allt detta utan att jag tänkt en negativ tanke, eller yttrat ett enda negativt ord, om människor som vägrar vaccin utan tvärtom hela tiden hävdat att det måste finnas valfrihet. Det är ta mig fan inte riktigt klokt.

Och nej, det här skriver jag inte för att jag tycker synd om mig själv. Jag har varit med länge nog för att kunna rycka på axlarna åt påhopp och kränkningar och det skulle vara mig fullkomligt främmande att kura ihop mig i fosterställning för att någon dumdryg tjomme försöker förminska mig på grund av sin egen otillräcklighet.

Jag skriver om det för att den här aggressiva polariseringen, som är relativt ny i vårt land, oroar mig. Den är så långtifrån den godmodighet och tolerans som jag minns från min uppväxt, och som präglat svenskarna under lång tid, att det är skrämmande. Den skapar dessutom ett destruktivt samhällsklimat som blir allt svårare att leva i.

Varför har det blivit så här? Det är ju inte så att svenska folket plötsligt blivit kollektivt oförmöget att visa hänsyn och respekt. Nej, det här har smugit sig på över tid, och det har smugit sig på uppifrån. Den oförsonliga tonen kommer direkt från politikerväldet och därifrån har den sipprat ner i folkdjupen via regimens mediekanaler och myndigheter.

Politikerväldet har länge styrt efter egna önskemål, inom ramen för det välfärdsindustriella komplexet. Men så länge man satte Sveriges och svenskarnas väl först kunde folket fortfarande sova rätt gott om natten, i förvissningen att samhällskontraktet ännu gällde. Det fanns ideologiska skillnader mellan hur de politiska partierna ville genomföra sina visioner, men det rådde inga tvivel om att landets bästa stod i fokus.

Så är det inte nu, och det har det inte varit på länge. Idag är det viktigare för politikerväldet att gynna mindre bemedlade utanför Sveriges gränser – eller välkomna dem hit till ett i stort sett kravlöst liv på skattebetalarnas bekostnad – än att se till medelsvenskens bästa. Samhällskontraktet är brutet och därmed har också förtroendet för politikerna rasat.

Därför är det kanske inte så konstigt att polariseringen ökar och blir alltmer oförsonlig. Vem kan vara godmodig i ett samhälle där allt färre betalar för allt fler? Vem står ut med politiker som tävlar om vem som kan uttrycka mest förakt för Sverige som nation och för svenskarna som folk? Det är klart att det skapas missnöje. Det är ju inte direkt lätt att tro på politikernas och mediernas information om vaccin när de ljugit i åratal, om allt från kompetensregn till invandringens vinster.

Men ändå. Måste vi medborgare verkligen hata varandra för att vi har olika syn på ett vaccin? Nej, naturligtvis inte. Vi är bättre än så. De som vägrar vaccin har sina skäl – de som vaccinerar sig har sina. Det måste vi försöka förstå och respektera för annars blir vi till sist bara marionetter i politikernas makt – oavsett hur vi ställer oss till covidvaccinet.