Den som vill veta hur bisarrt, ja rent löjligt Sovjetunionen fungerade kan med fördel läsa  Andrej Amalriks Ofrivillig resa till Sibirien. Han dömdes alltså till inre exil för ett påstått brott: dagdriveri. I detta bisarra land dömde man ändå den som brottslig ansedde. Man dömde alltså förövaren. 

I det lugna, välordnade landet Sverige har man drivit bisarrerierna ett steg längre. Här dömer man brottsoffret  till inre exil. Det sker gång på gång. Nu senast redovisades hur en ung kvinna, efter att ha våldtagits och misshandlats så att hon höll på att förblöda, och sedan förövarna avtjänat sitt korta straff, blivit tvungen att gå i inre exil. Det var polisen som rådde henne att flytta till hemlig adress. Hon blev tvungen att uppge sitt gamla liv, lämna familj och alla andra hon kände. Hon blev alltså livstidsdömd. Förövarna lever gott. En av dem har fått ett idolporträtt i Expressen. (Jag kan inte länka direkt till tidningen. Artikeln är placerad bakom betalvägg.) 

Lars Vilks öde är välkänt. 

Numera får också myndigheter gå i inre exil, efter inrådan av polisen. 

Tidigare har unga pojkar, som varit okloka nog att vända sig till polisen efter att ha blivit utsatta för rån och misshandel, av samma polis råtts att flytta till annan ort, eftersom polisen inte kan skydda dem för de dömda förövarnas hämnd. 

Det är egendomligt att ingen tycks ha kommit att tänka på att det vore lätt att göra tvärtom: Förövarna skulle, efter ordinarie straff, dessutom dömas till exil långt ifrån den ort där brottet begåtts. Därmed skulle brottsoffret kunna få fortsätta sitt liv, utan att hotas av hämnden från dem de anmält till polisen.  

Det vore ett enkelt, billigt och mycket effektivt straff. Med modern teknik kan brottslingen låsas fast vid en ort långt från sin och offrets hemort. Denna åtgärd skulle inte bara effektivt skydda offret. Det skulle antagligen också av brottslingen uppfattas som hårdare än det sedvanliga, milda straffet. 

Men just detta förhållande kommer sannolikt hindra införandet av påföljden inre exil. Offret skulle främst skyddas, inte brottslingen. Det strider mot en obönhörlig svensk princip i straffrätten: att främst skydda brottslingen. 

Också det gamla Sovjets makthavare skulle skratta åt oss och vår nuvarande praktik.