En av de många epokgörande böcker som jag inte kommer att skriva handlar om det påstådda kvinnoförtrycket. Att jag inte kommer att skriva detta angelägna verk beror inte på att jag misstänker att mina hypoteser inte skulle hålla inför en prövning mot verklighetens vittnesbörd utan på att det är ett himla jobb att skriva böcker där det står något meningsfullt (vilket är förklaringen till att de flesta författare nöjer sig med att skriva onödiga och meningslösa böcker; även jag har gjort mig skyldig till sådant).

Min grundhypotes, som alltså inte kommer att ledas i bevis, i varje fall inte av mig, är att nästan allt som sägs om strukturellt kvinnoförtryck, om könsmaktsordningar och om det manliga världsalltets konspiration mot den samlade kvinnligheten i själva verket är båg och påhitt.

Ett första indicium på att män inte systematiskt förtryckt kvinnor – enskilda undantag kan förstås ha förekommit liksom enskilda fall av mansförtryck utövat av kvinnor – är att det är oekonomiskt att förtrycka folk med vilka man delar någon sorts ödesgemenskap. Du kanske pekar på slaveriet och hävdar att det var ett lönsamt förtryckarsystem så vad babblar jag om? Då poängterar jag att slavar hölls i ofrihet för att de annars skulle ha flytt, inte för att ofriheten skulle ha varit särskilt lukrativ för slavägaren. I Brasilien försökte portugiserna först använda indianer som arbetskraft men det fungerade dåligt eftersom ursprungsbefolkningen smet tillbaka till skogarna även om de på något vis var förslavade. De svarta slavar som sedan kom flydde också men hade svårt att bygga nya samhällen i vildmarken. När slavarna sedermera befriades blev de utkonkurrerade som arbetskraft på kaffeplantagerna av nyimporterade italienare eftersom plantageägarna upptäckte att det var enklare och billigare med fri arbetskraft än med folk som format sitt tänkande och sina vanor under slaveriet.

I det gamla svenska bondesamhället hade det varit en otänkbar lyx att hålla sig med familjemedlemmar som blev motvalls av att vara utsatta för despoti och därför inte engagerade sig fullständigt i det gemensamma överlevnadsprojektet. Tänk dig själv att behöva släpa på motvilliga slavar när skörden slår fel vartannat år.

På mindre karga platser än Sverige kan jordens större yppighet ha gjort det ekonomiskt möjligt att reducera kvinnor till någon sorts förtryckta djur men det hindrar inte att förtryck alltid är en förlustaffär för den som förtrycker annat än om det är nödvändigt för att hålla den arbetande vid arbetet. Förtryck är en lyx som förutsätter ekonomiska resurser. Det kan förklara varför sådant kvinnoförtryck som kan iakttas verkar vanligare i bördigare länder söderut än vad det varit i Sverige. Vårt av tradition utfattiga land har inte kommit på att den senkomna rikedom som gynnat oss skulle kunna användas för att förvandla kvinnan till ett kostbart och underställt lyxobjekt.

Det är inte så att en sådan utveckling inte skulle ha varit påtänkt. Män som blev rika under den industriella revolutionen försökte ofta göra sina kvinnor till oanvändbara statusobjekt. Den norskamerikanske samhällsvetaren Thorstein Veblen beskrev hur 1800-talets rika män lassade på sina fruar guld och diamanter för att omvärlden skulle få en aning om hur rika dessa män var. Hustrurna fungerade som självgående mannekänger med uppgift att förevisa föremål som vittnade om makarnas makt. Rollfiguren Nora i Ibsens pjäs Ett dockhem är en välgjord beskrivning av det förtryck en sådan kvinna lätt hamnar i. Nora och hennes man bankdirektören Torvald lever i en livslögn. Pjäsen slutar med att Nora lämnar hemmet för att kunna bli en människa och inte bara den docka hon tidigare varit.

Jag tror kort sagt att kvinnoförtryck må ha förekommit men då som en olönsam anomali som varje karl med förstånd borde veta att värna sig mot. Men förr i tiden var det minsann inte så, invänder du kanske. På 1600-talet var kvinnorna hjälplösa objekt för männens infall.

Det där vet man inte så mycket om eftersom de flesta skildringar av tidigare seklers kvinnoroller har skrivits av partiska feminister. Det är svårt att hitta autentiska och pålitliga primärdata. Emellertid hittade jag nyligen Samuel Pepys dagbok i min bokhylla. Pepys (bilden) – uttalas Piips – föddes 1633 och avancerade under livet till högste chef för den brittiska flottan. Dagboken var hemlig, uppriktig och skriven i chiffer. Pepys var mycket intresserad av kvinnor vilket han gärna talar om när han inte talar om sitt guld som han grävt ned i trädgården och knappt lyckas hitta eller om när man grävde upp Oliver Cromwells lik för att hänga honom två år efter hans naturliga död.

Till exempel skriver han ofta att han kysser kvinnor som tilltalar honom. Han utnyttjar väl sin makt i en tidig variant av metoo-andan, tänker läsaren, och börjar ana förtryck. Men kvinnorna visar sig vara allt annat än hjälplösa våp. En gång tafsade han på en bänkgranne i kyrkan varpå hon tog fram ett knappnålsbrev och stack nålarna i armen på Pepys. Frun vet också att värna sig och anställer bara fula pigor i förebyggande syfte. Lady Castlemaine – ”den vackraste kvinna jag har sett” – blir kung Karl II:s älskarinna. Hennes man får finna sig i vanäran att bli åtminstone tillfälligt undanskuffad medan den strax gravida hustrun ständigt uppträder vid kungens sida och har fått ett sovrum vägg i vägg med hans. Man anar att det där med kyssarna kan ha varit en rätt oskyldig tidstypisk vana, kanske som vår tids kindpussar, ty om Pepys fortsätter med att försöka ta damerna på brösten kan de värja sig med örfilar.

Uppenbarligen hade 1600-talets engelskor mer skinn på näsan än vår tids metoo-offer även om lady Castlemaine med förtjusning lät sig bli kungens kurtisan. Det finns två möjligheter. Antingen är vår tids metoo-offer i verkligheten inga offer utan snarare åtminstone halvvilliga kurtisaner. Eller också har en en gång naturlig kvinnokraft förtvinat.