Många människor ser klimatförändringarna som ett allvarligt hot – men betydligt färre är redo att själva lägga om sin livsstil för klimatets skull. Det visar en undersökning som Kantar gjort i tio länder, bland annat England, USA, Tyskland och Sverige. Nära hälften, 46 procent, svarade att de inte ser någon anledning att ändra sina egna vanor för att bidra till att minska klimatförändringarna.

Jag läste detta alldeles nyss, och ännu har jag bara sett en kort notis om saken men jag gissar att det snart kommer att komma många och långa ledartexter där Peter Wolodarski, Björn Wiman och andra med ett patos för att dela ut moralistiska pekpinnar förfasar sig över denna arrogans hos den vanliga människan. Hur har folk mage, liksom.

Men sanningen är förmodligen att de där 46 procenten redan lever ungefär så ”klimatsmart” som de har möjlighet att göra, och ändå klara sin dagliga försörjning. De som verkligen borde se om sitt hus, om de nu är så engagerade i det så kallade klimathotet, är främst de som ständigt moraliserar över vanligt folk.

Om man går in på sajten Go Climate kan man räkna ut sitt klimatavtryck. Om jag svarar ärligt på de frågor som ställs i det lilla testet så är mitt årliga klimatavtryck 5,2 ton CO2, vilket är betydligt lägre än medel i Sverige, som ligger på 9,1 ton. När jag sedan gör om testet och manipulerar det genom att välja alla de alternativ som räknas som mest klimatsmarta så hamnar jag på 4,7 ton CO2 per år. Men för att ligga i linje med Parisavtalets klimatmål måste det globala genomsnittet ner till 2,5 ton per person.

När Go Climate räknar ut mitt avtryck är det avdelningen ”Samhälle” som är den största boven i mitt klimatavtrycksdrama. Hela 3,2 ton av mitt avtryck hamnar på den stapel som omfattas av infrastruktur, sjukvård, utbildning och liknande, och det gör det oavsett om mina svar är ärliga eller manipulerade.

De flesta människor jag känner lever ungefär som jag, vissa av dem på ett sätt som gör att de utan att ens ljuga skulle hamna på det allra bästa resultatet. Vad är det de personligen ska ändra på för att vi ska nå Parisavtalets mål? Ska de sluta använda kollektivtrafiken och promenera 10, 15, 20 kilometer, eller vad de nu har för avstånd till jobbet? Äta enbart det de kan odla hemma på balkongen? Sluta gå till doktorn om de blir sjuka? Ta barnen ur skolan för säkerhets skull?

Nej, det är faktiskt inte så mycket de kan göra för att minska sitt klimatavtryck. Det kan däremot de mest högljudda klimatalarmisterna. De kommer ju i mycket hög utsträckning från övre medel- och överklassen och det brukar betyda att man har mer av det mesta. Större våning, större bil, finare sommarnöje, fler flygresor per år… Inte för att jag missunnar exempelvis familjen Ernman-Thunberg deras våning i innerstan, eller deras sommarnöje på Ingarö, men om man ska ta de här uträkningarna på allvar gör de redan där ett betydligt större klimatavtryck än Nisse i Hökarängen, trots att de kör en Tesla (som inte står skriven på någon i familjen utan på Ernman Produktion AB).

Och hur är det med den miljöpartistiska politiker som vill att vanliga medborgare ska sluta köra bil helt och hållet, medan hon och hennes man åker runt i inte mindre än tre bilar? För ett tag sen avslöjade Rebecca Weidmo Uvell att Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi, som inte har något fordon skrivet på sig, har tillgång till två bensinbilar och en dieselbil via sin makes företag. Så hur ser hennes klimatavtryck ut, jämfört med majoriteten av de invånare hon vill skambelägga?

Nyligen läste jag en artikel i Sydsvenskan om en man som blivit klimataktivist efter coronapandemin. Han och hans familj hade bytt ut den bensindrivna bilen mot en elbil, satt solceller på huset samt börjat äta mindre kött och köpa second hand-kläder. Och det är klart att det är jättefint, men är det verkligen något att slå sig för bröstet för? Väldigt, väldigt många lever redan i en värld där de varken har råd att köra särskilt mycket bil, äta särskilt mycket kött eller köpa nyproducerade kläder. Men de räknas inte.

Klimatreligionen – för det här är en religion, det är alldeles uppenbart – räknar bara in de människor som kan visa upp sin bot och sin bättring i medierna genom att göra avkall på sådant som de flesta medborgare inte ens har, eller någonsin haft, tillgång till. Då känner de sig viktiga och mäktiga och kan sitta där på sina privilegierade bakdelar och tala om för andra, mindre privilegierade, vad de ska och inte ska göra.

Det går jättebra för företagsledare, politiker, skådespelare, kungligheter och andra privilegierade att flyga kors och tvärs över jorden, delta i möten och manifestationer där de kräver att vanligt folk slutar flyga, men nåde det utarbetade vårdbiträde som åker på en sista minuten till Teneriffa en gång vart tredje år, när hon sparat ihop tillräckligt med pengar för en veckas sol och avkoppling vid poolen. Hon ska skambeläggas, hon.

Det är dags att sluta prata om ”klimataktivister”. Klimathycklare är vad de är.