I Dagens nyheters nätupplaga (3/11 2021) finns en artikel om ett stigande missnöje med bränslepriserna i Sverige. Att Sverigedemokrater och Moderater vill se lägre bränslepriser förvånar kanske inte någon. Men även en majoritet av socialdemokraterna tycks ha fått nog nu.  

Artikeln besannade flera saker som jag har tänkt på ett tag. Statsöverhuvudena i Glasgow pratar vitt och brett och förefaller vara beredda att lova vad som helst. Men de verkar ibland glömma bort att de (åtminstone de västerländska) företräder demokratier och att de lånar sin legitimitet från folkviljan i sina respektive länder.  Ibland låter de snarare, i likhet med Bolund, som om de tänkte som Stalin.  

Att klara en ”klimatomställning” med drakoniska åtgärder riktade mot folkflertalet kommer aldrig att fungera i demokratier. Politikerna kommer att bli avsatta innan de märkte vad som hände om de försöker på allvar. Det bästa är om de ger upp alla sådana tankar på förhand. Det stämmer förstås inte alls med miljöpartiets filosofi som gärna vill se människor tuktade och uppläxade. Om den attityden får fotfäste riskerar det här att sluta med förskräckelse.  

Rädslan för revolutioner har nog funnits bland de styrande i Sverige sedan franska revolutionen. Gustav III förstod allvaret och införde skyndsamt en del lättnader. Bland annat släppte han jakten fri.  

Risken för kommunistiska revolutioner har kunnat hållas nere i Västerlandet under 1900-talet tack vare en stabil välståndstillväxt. Nu pågår försök att på allvar försämra för de breda folklagren. Det sker för första gången på mer än 100 år bortsett ifrån korta perioder under krigen. Det verkar inte som de styrande förstår vilka farliga krafter de leker med. Hela stabiliteten i samhället, med dess enorma ojämlikheter, kan snabbt komma att hotas. Det enda sättet att på ett socialt acceptabelt sätt hantera en allvarlig krissituation, liknande den vi just har haft med Coronan, är ransonering. Men även det leder snabbt till instabilitet om legitimiteten på något sätt kan betvivlas, vilket vi har sett exempel på . Diffusa framtida värmehot kryddade med en mestadels inbillad internationell solidaritet ger nog inte så mycket legitimitet som makthavarna vill tro. Om bensinpriset höjs till 50 kr litern och de välbärgade fortsätter att kryssa runt som vanligt medan allmänheten tvingas till umbäranden och miljöpartistiska lådcyklar kommer det inte att dröja länge innan det slår gnistor som kan antända det mesta. 

Övergången från fossila bränslen måste därför ske genom förbättringar, inte försämringar. Och här finns goda möjligheter. En massiv satsning på kärnkraft kan leda till att såväl Väst som Kina, Indien och Ryssland kan börja dra ned sin användning av fossila bränslen om 20 år. Att införa exempelvis elbilar på bred front innan elförsörjningen är fossilfri är meningslöst. Den lekstuga som pågår kring så kallade förnybara energikällor som nästan alla, med undantag för vattenkraft, är kroniskt opålitliga och som därför inte kan fungera ens som kraftreserver, bör snarast fasas ut. Den är främst driven av emotionella skäl utan förankring i verkligheten. På längre sikt kan säkert solenergi komma att bli viktigt men det sker först när och om tekniker för energilagring har mognat. En sådan omställning kan antagligen inte påbörjas förrän om tidigast 50 år. Kärnkraften är däremot omgående redo för insatser i industriell skala.  

En annan slutsats som kan dras av artikeln är att miljöpartiet bestämmer i Sverige. Det märks eftersom även en majoritet av socialdemokrater vill se en sänkning av dagens artificiellt höga svenska bränslepriser. På den blåare sidan är stödet redan kompakt för lägre priser. Det är ytterst viktigt att åtgärder i denna viktiga fråga blir förankrade i folkflertalet.  

Steven Jörsäter är docent i astronomi och egen företagare med brett perspektiv som intresserar sig för samhällsfrågor och politik. Och ser med stor oro på utvecklingen i Sverige och i västvärlden. Sedan valet ledamot i Täby kommunfullmäktige för SD.