I ett drygt 60 år gammalt nummer av Vecko-Revyn (1959 nr 33) kan man läsa om hur klimatalarmismen såg ut, innan skogsdöd, ozonlager och koldioxid var på tapeten.  Det var efter en sommar med rekordvärme som man spekulerade i om ett ”högtryck över Sibirien” skulle komma att höja temperaturen i Stockholmstrakten med över sex grader – något som var glädjande eftersom vi skulle slippa de kalla och snöiga vintrarna.  

Vi får veta att det, på samma sätt som vad gäller kapplöpningen om rymden, pågår ”en kapplöpning mellan amerikanska och ryska meteorologer om vem som först ska kunna lära sig behärska klimatet”. Tidningen citerar amerikanska experter som ”utan att blinka” menar att mänsklig kontroll av väder och temperatur ligger inom praktiskt räckhåll. De var övertygade om att ryssarna i det kalla krigets anda kunde producera regn över Sibirien.  

Ryssarna diskuterar nämligen att dämma upp de största sibiriska floderna Ob och Jenisej, som rinner ut i Norra ishavet och skapa en stor sibirisk insjö, som med vindarnas hjälp skulle ge de torra stäpperna ett mildare och mer fruktsamt klimat. Atomvärmeverk skulle sedan värma vattnet och påskynda avdunstningen, och därmed göra nya områden beboliga och odlingsbara. Men inte nog med det. När Sibiriens klimat ändras kommer högtrycket därifrån att påverka nederbörd och temperatur ”i såvitt skilda länder som USA, Sverige och Japan”. På så sätt skulle det bördiga amerikanska vetedistriktet förvandlas till öken. 

Ett annat scenario med sovjetisk avsändare är att bygga en damm tvärs över Berings sund mellan Sibirien och Alaska och med atomkraft pumpa varmare vatten från Stilla Havet till Ishavet. Det skulle leda till att isen vid nordpolen smälte bort eller förminskades. Väldiga områden skulle då öppnas för jordbruk i Sibirien, Kanada och Alaska och genomsnittstemperaturen i ”exempelvis Stockholm, Glasgow och Tokio” skulle stiga med omkring sex grader. Därtill skulle oceanerna höja sin nivå och vattenmassor kunna välla in och dränka USA:s östkust så att New York skyskrapor stod i vatten ”ett par våningar upp mot midjan”.  

Den kände ungerskfödde amerikanske fysikern Joseph Kaplan, som var en världsauktoritet på fenomen i atmosfären, varnade faktiskt för att de fossila bränslena – bensin, olja och gas – redan hade medfört en koldioxidökning i atmosfären, som han beräknade till två procent. Detta skulle ha lett till en temperaturstegring på jorden med en grad. Men för att koldioxidutsläppen skulle smälta nordpolarisar och jöklar, så måste den öka till 15 procent, antog han. Det låter lite underligt eftersom koldioxidhalten i atmosfären idag antas ligga på 0.04 procent. 

Tidningens redaktör fruktar dock en istid mer än en klimathöjning på grund av koldioxid. Perspektivet var att det kalla Sverige behöver bli varmare, liksom Moder Jord i övrigt. En spännande tanke var därför att ”väldiga reflektorer av lätt plastmaterial skulle placeras i rymden som ett slags sputnikar och förstärka solstrålningen över stora delar på jorden.” De skulle då fungera som ”brännglas” och kunna avvärja hotande frostområden, smälta isen på insjöar med fartygstrafik och oskadliggöra isberg. 

Slutligen får den amerikanske författaren Mark Twain på nöten för sitt klassiska uttalande att ”alla klagar över vädret, men ingen försöker göra någonting åt det”. Tilltron till att det låg inom mänsklig förmåga att kunna påverka det mesta i rätt riktning var nästan obegränsad för drygt 60 år sedan. Och alarmismen om global upphettning, som idag har nått religiösa dimensioner, fanns knappast på kartan. Då var det istiden som hotade.