Rubriken har jag lånat av amerikanen Herman Kahn (bilden) som år 1963 skrev en bok om hur ett krig mellan USA och Sovjetunionen skulle kunna arta sig.

Det otänkbara är förstås inte alls otänkbart men man låter ändå bli att tänka på det, kanske för att det är obehagligt eller oartigt. Det troliga är att någon skulle ta illa vid sig av en påminnelse om det otänkbara och därför pratar vi, som är ett väluppfostrat folk, inte om det.

Ett otänkbart faktum är att saker tar slut. Liv tar slut. Bilar förs till skroten men för att kunna hoppas på att de ska lura döden räknar vi med att de ska återuppstå vilket kallas återvinning. Sådant kan vara känsligt. Framför allt påpekar man inte för folk att de kommer att dö eftersom det kan lägga sordin på det gladaste umgänge.

Även det mänskliga samhället dör även om det går så långsamt att vi inte märker det. Men vi kan läsa om det i historieböckerna som är en sorts nekrologer över döda epoker, till exempel Vasatiden, Stormaktstiden, Karolinska Enväldet, Frihetstiden och så vidare.

Vår historiska epok heter Politikerväldet (har jag bestämt) och kommer också att dö. Dödskampen har redan pågått ett tag. Det märks på att systemet blir allt mindre kapabelt att lösa de problem som tornar upp sig framför oss, till exempel kriminaliteten, utanförskapet och skolresultaten. Dessa problem fanns inte för ett kvartssekel sedan men nu är de olösliga. När jag frågar folk hur de vill förklara detta flackar de med blicken eftersom samhällets sönderfall är ett otänkbart som man inte vill tala om. Det är liksom tölpigt, en sak man bara inte gör. Formulera det på papper och skicka in till Svenska Dagbladets debattredaktion så får du se. Morgonen den sjätte november 1632 famlade man sig inte fram i dimman vid Lützen för att berätta för Gustav II Adolf att han skulle dö även om man var bergsäker på sina aningar. Det hade varit ofint.

Politikerväldet bryter samman för att staten inte klarar av de uppgifter som den sedan femtio år uppfunnit åt sig. Tidigare hade Sverige och andra länder minimala statliga uppgifter och klarade i stort sett att sköta dem. Under första världskriget tog den svenska staten ungefär tio procent av bruttonationalprodukten. Under andra världskriget runt 25 procent. ”Nattväktarstater”, skulle någon modern politiker med större ambitioner föraktfullt kunna utropa. Idag har andelen vuxit till halva BNP men ändå blir de problem som politikerna förväntas lösa alltmer ohanterliga. Skulle man inte därav kunna dra någon slutsats, i varje fall försöksvis?

Jag kan dra en försöksvis slutsats, nämligen att politikerväldet åtagit sig uppgifter som det inte klarar av (och som ingen annan centralmakt, vore det så Josef Stalins, heller skulle klara av). Även verkligheten har dragit denna slutsats. Det märker man på att verkligheten inte skickar fram så mycket pengar till politikerna som de menar att de skulle behöva för att komma tillrätta med allt strul de till sitt försvar tvingas svamla om i pressens mikrofoner.

Grundtipset, mitt grundtips, är att pengarna kommer att sina och nedskärningar att bli nödvändiga. Det har redan börjat. Eftertänksamt nog har politikerna börjat med svaga grupper såsom folk i äldreboenden och fattigpensionärer i allmänhet för att protesterna inte skulle bli så högljudda. Men det kommer inte att räcka. Troligen kommer ”det sociala skyddet” att bli nästa man till rakning, särskilt som alltfler skattebetalare inser att det sociala skyddet möjliggör för många att leva på bidrag i stället för att arbeta.

Detta kommer att bli en kritisk situation för politikerväldet. Hur kommer dessa bidragsmottagare som ser intäkterna krympa att reagera? En möjlighet är att de godvilligt anpassar sig till regelverket, vilket många sedan länge hade bort göra, och på riktigt ställer sig i kön till arbetsmarknaden. En annan möjlighet är att de blir rasande över att vad de betraktar som sina mänskliga rättigheter hålls inne och därför övergår till att demonstrera och anordna kravaller. Kriminaliteten kommer rimligtvis att öka. Många kommer att på egen hand länsa andra medborgares plånböcker när staten drar sig för hämta mer pengar hos skattebetalarna. Det blir farligare att vara polis och därför kommer personal att säga upp sig eller övergå till inre tjänst. Det finns knappt någon gräns för det elände man kan föreställa sig om fantasin får löpa fritt. Lärare slutar för att slippa bråket i klasserna, socialsekreterarna törs inte träffa sina klienter utan begränsar sig till telefonsamtal. Dessutom blir det långa elavbrott eftersom politikerna har bestämt sig för att rädda världen undan värmedöd och därför måste bygga om samhället från grunden.

Eller också händer det något annat. Om politikerväldet haft förnuftet att försöka se om sitt hus så hade det utnämnt nationens skarpaste hjärnor till att tänka igenom hela detta problemkomplex och lägga fram sin analys och sina förslag i en normal statlig offentlig utredning. Men det kommer inte att ske eftersom politikerväldet är dödsmärkt och alltför senilt för att fundera över sin egen framtid.