Följande synpunkter kan tyckas handla om struntsaker med det gör de inte. Det handlar om fundamenta, särskilt i mångkulturtider, när vi svenskar bör veta vilka vi är. Svenska politiska ledare som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har förklarat att vi egentligen inte är någonting alls eftersom allt bra i vårt land är importerat och vi själva bara uppfunnit leken att hoppa groda. Egendomligt nog har det inte, vad jag kunnat upptäcka, uppstått någon folklig reaktion mot sådana föraktfulla utspel från tongivande representanter för Sveriges största politiska partier.

En grundfråga för förståelsen av Sverige är om svenskarna av tradition uppfattat sig som ett i stort sett enigt folk eller om vi normalt förstått oss själva som indelade i två eller flera mot varandra fientliga grupper, till exempel kapitalister mot arbetare eller statare mot jordägare.

Så här skrev jag häromdagen:

Sunt förnuftiga människor har funnits både till vänster, där de kallats gråsossar, och till höger, där de kallats småborgare. Gråsossar och småborgare tänker likadant även om de röstar på olika partier. De tänker att man ska ta ansvar för sig själv och sina närmaste, sköta sig på jobbet, passa tiden, inte ligga andra till last samt bädda sängen.

Det var ett mer kontroversiellt påstående än jag anat ty jag fick ett antal motsatta reaktioner. En kommentator skrev så här:

Ett par saker förstår jag inte. För det första: hur blev gråsossar i arbetareklassen plötsligt medelklass? Ännu på nittiotalet var det väl just gråsossar som med det hårdaste hån ägnade all sin kraft åt att förfölja och plåga och förlöjliga den grupp som du kallar småborgare? Hur skall dessa två grupper kunna anses ha något gemensamt? 

Det var enligt min mening en vägande invändning som jag borde förhålla mig till. Så jag svarade:

Att gråsossar är likadana som småborgare i sina attityder och sitt tänkande har jag som småborgare lärt mig när jag umgåtts med gråsossar.

Då kom följande inlägg:

”Att gråsossar är likadana som småborgare i sina attityder och sitt tänkande har jag som småborgare lärt mig när jag umgåtts med gråsossar”, skriver du i dagens DGS. Uppvuxen på en fabriksort (Hackman i Sorsakoski) har jag haft denna kunskap, även om sent uttalad, från tidiga tonåren. Hur detta inte är allmän kunskap har alltid förvånat mig.

Uppenbarligen finns det representanter för båda synsätten och något slutgiltigt korrekt svar kommer förstås aldrig att presenteras. Man lagar efter läglighet och använder det synsätt som i varje konkret fråga tycks vara mest effektivt. Jag själv tillgriper konfliktperspektivet när jag ska beskriva relationerna mellan exempelvis politikerväldet och den medelklass som försörjer överheten men är lika nöjd att hålla det fredliga samarbetet mellan de sociala klasserna i det gamla brukssamhället för något typiskt svenskt.

Döm om min förvåning när jag hemma hos en vän fick syn på ett register från 1917 över personal och elever vid Östra real-läroverket i Stockholm (bilden). Det stod fyra, fem rader om varje lärare, till exempel bostadsadress, telefonnummer (de flesta var abonnenter såväl hos Telegrafverkets Rikstelefon som Stockholm Allmänna Telefonaktiebolag), tillgänglighet för samtal (till exempel på onsdagar och fredagar 10.35 till 11.00) med mera.

Men den stora behållningen, och den som är relevant i detta sammanhang, var att faderns yrke noggrant angavs för varje elev i läroverket. Östra real var troligen det mest klasskiktade och socialt segregerade läroverket i Stockholm och mycket riktigt fanns det åtskilliga ”direktörer”, ”hovrättsråd” och ”överstar” bland elevernas fäder. Men det som förvånade mig var att det också förekom så många ”skräddare”, ”murare”, ”portvakter” och ”styckjunkare” (en underofficerstitel inom artilleriet).

Själv drar jag försiktigt slutsatsen att Östra real inte tycks ha strävat efter att bli en särskilt exklusiv skola för överklassen. Men det hindrar förstås inte att eleverna själva skiktat sig efter klasstillhörighet ungefär som elever idag i vissa skolor lär separera sig efter etniska principer. Hur det där riktigt gick till skulle man behöva intervjua någon som själv var med för att säkert veta.

Själv var jag med fast ett halvsekel senare och i en annan skola, nämligen Södra latin som fungerade precis som Östra real men inte var lika förnäm eftersom det låg på Söder. Där fanns elever från alla sociala klasser men skillnaderna i ursprung påverkade aldrig, vad jag kan minnas, relationerna mellan skolkamraterna.

Men det är klart att klasskillnader existerade. Ingen har skildrat relationerna bättre än Sten Selander i följande diktrader:

Vi spelade kula på torget en dag,
en liten folkskolegrabb och jag.

Jag hade väl femti, han hade fem.
Vi spelte. Och han förlorade dem.

Han snorade till och gav mig en blick,
då jag visslade överlägset och gick.

Men jag ångrade mig, när jag kom till vår port,
och tyckte det var något fult, jag gjort.

Jag gnodde tillbaka. Men ingenstans
kunde någon säga, var grabben fanns.

Jag skämdes. Jag tror, jag skäms för det än,
när jag ser dem spela kula igen.

Och jag ville ge, jag vet inte vad,
för att en gång få se den grabben glad.

Men nu är han säkert en stor, grov karl,
som släpar och sliter – jag vet inte var.

Och visste jag det, förslog det ej stort.
Man kan aldrig ändra det fula man gjort.

Man kan inte lämna kulor igen
och trösta pojkar, som stelnat till män.