För ett tag sedan skrev jag ett inlägg (14/9 2021) med anledning av en biografi om den konservative tänkaren Tage Lindbom: I otakt med tidsandan. Det är sonen Tomas som skrivit boken. Jag hade då inte läst den, men tog tillfället i akt att kommentera Tages religion. Det sägs ibland – sonen gör det i biografin – att Tage var ”muslim”.

Jag hoppar över att presentera Tage Lindbom. Det gjorde jag i det föregående inlägget.

Nu har jag läst boken. Tomas tecknar, trots det finns ett ideologiska avstånd mellan dem, ett ömsint porträtt av fadern. När jag sedan tittar på vad andra har skrivit om boken ser jag mycket förvirring. Därför känner jag att jag behöver ägna ytterligare ett inlägg åt att reda ut Tages religion.

Åter till frågan: var Tage Lindbom muslim? Nja, inte i någon rimlig mening. Han var framför allt en lärjunge till den schweiziske nyandlige ledaren Frithjof Schuon (1907-1998). Denne Schuon förkunnade en lära som brukar kallas ”traditionalism”. Man tror att det finns en tidlös visdom, en filosofi, dold innanför skalet på alla ”äkta” religioner. Denna filosofi kallar man ”philosophia perennis” (den eviga filosofin).

Det tycks inte finnas några objektiva kriterier för att bestämma vilka religioner som är ”äkta” och vilka som inte är det. Kristendomen, islam och hinduismen finns med på listan. Om buddhismen är ”äkta” har man tvistat om. Frithjof Schuons lärare, fransmannen René Guénon (1886-1951), ansåg inte att buddhismen var ”äkta”. Guénon trodde inte heller på reinkarnation. Schuon däremot ansåg att buddhismen var ”äkta”. Han trodde även på reinkarnation. Det var bland annat därför de gick skilda vägar.

Vad har denne Frithjof Schuon med islam att göra? Som ung man på 1930-talet for han, på Guénons inrådan, till Algeriet. Där blir han gripen av mötet med en mästare för en sufiorden, Ahmed al-Alawi. Denne mästare var berömd på sin tid och folk trodde att han kunde hela sjuka och utföra mirakel. Enligt Schuon ska al-Alawi ha dragit en cirkel framför sig i sanden och sagt: ”Gud är centrum. Alla vägar leder till Honom. Vägarna är likt ekrar i ett hjul, som rör sig för att det har ett nav.”

Schuon betraktade sig nu som lärjunge till al-Alawi, ja till och med som hans vikarie, och började kalla sig vid det arabiska namnet Isa Nur ad-Din. Väl hemma i Lausanne i Schweiz startade han en organisation som han kallade Alawiyya efter al-Alawi. Han samlade en krets av andliga sökare omkring sig; han riktade sig till intellektuella som längtade bort från den ”avförtrollade” moderna västerländska civilisationen.

Utåt liknande organisationen en sufiorden. Lärjungarna hade nordafrikanska kläder på sig, turbaner och långa burnuser, medan man mässade på arabiska. Men det läromässiga innehållet hade föga med Koranen att göra. I stället undervisade Schuon den ”traditionalism” som han hade lärt sig av Guénon plus egna tillägg och revideringar. Han menade att han genom sin intuition, som han kallade ”intellektet”, kunde greppa sanningar som undflydde sinnena.

Det var i denna organisation som Tage blev ”initierad”, det vill säga medlem. Han fick det arabiska namnet Zayd. Och hur upptäckte Tage Schuons organisation? Jo, genom en annan svensk som redan var medlem, Kurt Almqvist (1912-2001). När Tage läst Kurts bok Den glömda dimensionen (1959) tog han kontakt med författaren. De blev både vänner och, såsom lärjungar till Schuon, bröder.

I Tomas bok om sin far beskrivs vilken vördnad Tage visade för Frithjof. Han kallade honom Mästare och såg honom som en andlig auktoritet. När Tage gick med hade organisationen bytt namn till Maryamiyya, vilket beror på att Jungfru Maria, Jesu moder, vid ett flertal tillfällen på 60-talet ska ha uppenbarat sig för Schuon och gett honom någon slags uppdrag. Maria kallas Maryam på arabiska.

Varifrån fick då Guénon sina ”traditionalistiska” idéer? Han var en ung sökare i Paris mitt under ”den ockultistiska renässansen” i sekelskiftets Paris. Staden var då Europas kulturella hjärta och ett centrum för den tidens ”counterculture”. Här samlades konstnärer, författare, poeter, anarkister, bohemer och andliga sökare. Det var inne att spå i tarotkort, frammana de dödas andar och utföra magiska ritualer. Ockultistiska sällskap växte som svampar ur jorden. Europa var förstört av materialism, menade man, och drömde om den uråldriga visdomen i Orienten. Vi lever i en tid med ”ett intensivt begär efter det mystiska och underbara”, konstaterade författaren Karl af Geijerstam i boken Modern vidskepelse (1892).

René Guénon gick 1906 med i martinistorden och blev lärjunge åt ockultisten Gérard Encausse, mera känd som Papus (1865-1916). Papus hade som ung man studerat magikern Éliphas Lévi (Alphonse Louis Constant, 1810 –1875). Han blev medlem i Madame Blavatskys teosofiska samfund, men hoppade så småningom av och startat eget. Papus började därefter hårt kritisera Blavatsky och anklaga henne för charlataneri.

Från magikern Éliphas Lévi och sedan Madame Blavatsky, hade Papus lärt sig om denna ”philosophia perennis”. Blavatsky använde dock benämningen ”den hemliga läran”, vilket även är titeln på hennes mest kända bok: The Secret Doctrine (1888). Idén var populär bland teosofer, spiritister och ockultister av alla slag. Under 1800-talet hade många bildade människor tröttnat på kyrkorna med dess stela dogmer, samtidigt upptäckte man på allvar religionerna utanför Europa.

Guénon fortsatte sitt sökande och hamnade 1908 i den återupplivade ”gnostiska kyrkan” Église gnostique de France, grundad av Jules Doinel som utropat sig till patriark med namnet Valentinus II. I denna kyrka blev Guénon utnämnd till ”biskop av Alexandria” under namnet Palingenius.

Guénon får sedan, under en seans, kontakt med tempelherreordens stormästare Jacques de Molay (1244-1314). I enlighet med instruktioner från de Molays spöke återupplivar Guénon sedan tempelherreorden under namnet Ordre du temple rénové.

År 1910 återkommer den svenske konstnären Ivan Aguéli (1869-1917) till Paris efter en lång vistelse i Egypten. Aguéli, som kallar sig Abdul Hadi, är muslim sedan mer än ett decennium och har skaffat sig stora kunskaper om sufismen, särskilt den medeltida mystikern Ibn Arabi (1165-1240) som han hävdar att han sett i en dröm innan han visste vem det var (Aguéli ansåg att han hade kontakt med de dödas andar och att han kunde förutsäga framtiden genom drömmar).

Ibn Arabi ägnade sig åt vidlyftiga metafysiska spekulationer som utmynnade i en ”monistisk” föreställning, det vill säga ingenting äger verklig existens förutom Gud. Han mottog även uppenbarelser från Gud och utförde mirakel. En majoritet av islams lärda ser honom som hädare och heretiker.

1911 startar Aguéli ett sällskap för att studera Ibn Arabi. Guénon blir medlem och kallar sig nu Abd al-Wahid Yahya. Av Aguéli får Guénon lära sig om sufismen. Och både Aguéli och Guénon blir undervisade i taoismen av den opiumrökande poeten Georges-Albert Puyou de Pouvourville (1861–1939).

de Pouvourville kom från en gammal officerssläkt. Han hade tagit värvning i främlingslegionen och skickades till franska Indokina. I södra Vietnam initierades han i två triader (hemliga sällskap) av kinesiskt ursprung, T’ien-ti hui och Bac Lieu. Som initierad tog han namnet Matgioi. Han översatte Lao Tse till franska. Guénon initierades även i de Pouvourville hemliga sällskap och tog namnet Tong-Sang-Laut. Både Aguéli och Guénon ansåg sig ha upptäckt likheter mellan sufismen och taoismen och framhöll det som ett bevis för båda är olika uttryck för ”den tidlösa visdomen”.

På 1920-talet utvecklar Guénon sin egen lära, ”traditionalismen”, som skiljer sig på flera punkter från Madame Blavatskys ”hemliga lära”. För det första är Guénon pessimist; han hävdar att världen befinner sig i ”den sista tiden” och att människan förfaller allt mer för varje generation. En gång i tiden var människan upplyst, men nu är hon fördärvad av materialism. Blavatsky var tvärtom optimist och hävdade att mänskligheten utvecklas andligt mot allt högre stadier.

För det andra menade Guénon att sökaren inte kan tillägna sig den tidlösa filosofin utanför de vanliga religionernas ramverk. Han valde själv, liksom Aguéli, den muslimska vägen. Guénon började sedan, som avhoppare ofta gör, att hårt kritisera de grupper han tidigare tillhört och anklaga dem för att förkunna ”oäkta” läror. Han skrev en hel bok för att vederlägga Madame Blavatskys teosofi som han beskrev som en ”pseudoreligion”. Fiendskapen var så djup att Guénon var övertygad om att hans gamla vänner försökte mörda honom med hjälp av ”svart magi”.

Det är alltså denna ”traditionalism”, Guénons lära förmedlad genom Schuon, som Tage Lindbom förkunnar i sina böcker. Schuon var hans Mästare. I biografin beskriver sonen Tomas vilket starkt inflytande Mästaren hade:

”Några år före sin död skrev Tage en bok om Mästaren med titeln I Frithjof Schuons fotspår. Det är den av hans trettio böcker som jag haft svårast att läsa. Fram tills för några år sedan kände jag mest obehag. I dag är jag mer förundrad men har svårt att tränga in i texten. Boken handlade om en man som verkade styra Tages liv, alltid bort från Vera [modern] och mig…”

Det är Frithjof Schuon som är Tages andliga auktoritet och det är genom hans lära som han tolkar världens olika religioner. Han mäter inte traditionalismen med Koranen som måttstock, utan han mäter Koranen med traditionalismens måttstock. Schuon betonar likheter mellan olika religioner och heliga skrifter medan han tonar ned motsägelser, som till exempel att Koranen förnekar Nya testamentets centrala budskap om Jesus död och uppståndelse. Blev Jesus korsfäst eller inte?

År 1959 blir Schuon upptagen i Lakota, en nordamerikansk indianstam. Han får namnet ”Brave Eagle” och utökar ”traditionalismen” med indianernas visdom, något som Guénon inte hade utforskat på sin tid. Medlemmarna i Maryamiyya adderar nu indianska böner och danser till sin praktik. Man klär sig i indiankläder med präktiga fjäderskrudar på huvudet. Schuon, som också är konstnär, börjar måla indianmotiv.

För att spåra Tages tankar om ”philosophia perennis”, en tidlös visdom, och alla religioners inre enhet, ska man inte gå till Koranen, utan snarare titta på vilka personer som förmedlat idéerna till Tage. Ungefär så här ser kedjan av förmedlare ut:

1. Madame Blavatsky
2. Papus
3. René Guénon
4. Frithjof Schuon
5. Kurt Almqvist
6. Tage Lindbom

Och vill man spåra Tages förståelse av sufismen, framför allt Ibn Arabis metafysiska spekulationer, så ser kedjan av förmedlare ut så här:

1. Ivan Aguéli
2. René Guénon
3. Frithjof Schuon
4. Kurt Almqvist
5. Tage Lindbom

I boken Den gyllene kedjan. Falsk och äkta gnosis (1984) skriver Tage, i Guénons efterföljd, om vikten av att hålla sig inom de vanliga religionernas ramverk:

”Utan det kultiska, utan en ortodoxi och utan ett till det kultiska och det ortodoxa knutet trosliv blir människan offer för ett andligt kaos. Ty i sinnevärlden är möjligheterna till avvikelser och förvillelser ändlösa och när slagordet ’var och en blir salig på sin fason’ vinner gehör, är kaos oundvikligt.”

Det är svårt att läsa om detta ”andliga kaos” utan att tänka på Tages egne Mästare Frithjof Schuon och hans synkretistiska lära med rötterna i den febriga, ockultistiska renässansen i sekelskiftets Paris. Hur kommer det sig att Tage själv inte såg den paradox som är så uppenbar för en nykter och otrogen utomstående betraktare? Kanske ville han inte se den.

Till slut ett boktips. Den som vill veta mer om den ockultistiska renässansen i Paris vid sekelskiftet och dess inflytande på konst och litteratur, bör läsa religionshistorikern Per Faxnelds Det ockulta sekelskiftet: esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid (2020).

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon

Klicka här för att gilla min sida på Facebook.