För ett par dagar sedan blev en tonårspojke överfallen och knivhuggen av ett gäng maskerade personer när han skulle gå från sporthallen på kvällen. Om man ska tro de kriminologer som frekventerar public service har det varit likadant jämt. Tonåringar har alltid blivit knivhuggna på väg hem från träning. Barn har alltid blivit rånade på väg till och från skolan. Det har alltid skjutits skarpt på öppen gata.

Dessa politiskt korrekta och oanständiga lögner har vi levt med ända sedan brottsligheten började öka. För det har den gjort. Den enda anledningen till att kriminologer kan luras med statistik är revor i rättssystemet som gör att kriminella inte döms i tillräckligt stor utsträckning och att de som är under en viss ålder får straffrabatt. Det betyder att en kriminell som erkänner tio, tjugo, hundra brott kan dömas för ett eller ett par och därmed få statistiken att se bättre ut för dem som inte vill erkänna att kriminaliteten håller på att ta över gatorna.

Det finns också mängder med brottsliga handlingar som inte ens går till åtal och de blir bara fler och fler. De här så kallade ”bråken” då olika ”grupperingar” drabbar samman, till exempel. Var och en av dessa människor begår ett brott genom att starta våldsamt upplopp men hur många av dem blir åtalade, eller ens gripna?

Listan på exempel kan göras hur lång som helst. För de styrande, som valt att vända ryggen åt den eskalerande brottsligheten och använder kriminologer med rätt värdegrund för att försöka övertyga medborgarna om hur fel de har, är det bekvämt att statistiken hålls nere. Brotten drabbar ju inte dem. De kan stå där i sina pressveck och knytblusar och prata om trygghet och välfärd hur mycket som helst, men de är inte drabbade och de kommer sannolikt inte heller att bli det.

Vi andra däremot, som inte gömmer oss i skyddade politikermiljöer eller sitter i våningar på homogena Södermalm och skriver ledare om allas lika värde, ser dagligen hur samhället förändras. Vi ser det bisarra i att en tonårig kille inte kan ta sig från träningen och hem utan att riskera att bli misshandlad, knivhuggen och till och med mördad. Vi vet också att det här är något nytt, något som inte förekommit förr.

De ansvariga politikerna och deras trofasta väpnare – journalisterna, kriminologerna och alla andra som gör enad front mot medborgarna – försöker att till varje pris framställa våra minnen och erfarenheter som symtom på sentimentalitet och nostalgi. Det är naturligtvis bara trams. Vi som minns ett tryggt Sverige bär inga rosafärgade glasögon. Vi vet att inget samhälle är perfekt, och att Sverige aldrig heller varit det. Men vi vet också hur vi kunde leva en gång i tiden, för inte alltför längesen, innan allt började spåra ur.

Vi kunde ha ytterdörren olåst hela dagen, utan oro för att det skulle komma någon och råna oss. Råkade man glömma att låsa ytterdörren på kvällen var det ingen katastrof, det heller. Det fanns helt enkelt inga ligor som satt i system att ta sig in i människors hem och förnedra och råna dem.

Vi gick till och från skolan utan rädsla – senare skickade vi våra egna ungar till skolan utan oro -och om vi hade aktiviteter på kvällen tog vi oss dit och hem utan att överhuvudtaget fundera på att det skulle kunna dyka upp en drös maskerade kräk och knivhugga och råna oss. Vi kunde gå på gator och torg utan att höra någon kalla oss ”svennehora” eller nåt annat nedsättande och risken att någon skulle dra fram ett vapen och skjuta på oss fanns inte på kartan. Det fanns inga ”grupperingar” som plötsligt sköt ihjäl två personer ”av misstag”.

De grupperingar som fanns sköt inte skarpt och det var så gott som noll risk att deras inbördes rivalitet drabbade någon oskyldig. Inte heller var de så många att de kunde ta över det offentliga rummet och framför allt var det ytterst få som fick för sig att kalla dem ”utsatta”. De benämndes helt enkelt som det de var. I slutet av 1980-talet, till exempel, så skrev medierna flitigt om hur skinheads och invandrarungdomar drabbade samman utan att ängslas över om någon kunde bli kränkt av den sanningsenliga rapporteringen.

Det är så mycket som har förändrats i ditt och mitt Sverige. Och de som växer upp idag har faktiskt inte upplevt det trygga Sverige. De växer upp med skjutningar och gängkriminalitet, med klaner från främmande kulturer och ett nyspråk som syftar till att släta över och normalisera. Därför är det viktigt att vi fortsätter att tala om det här, och berätta hur det faktiskt har varit, så att de politiskt korrekta lögnerna inte får fäste i den yngre generationen.