Det gjordes en del bra saker under den nyliberala vågen på 1990-talet men det gjordes även dumheter. Den mest flagranta dumheten, om du frågar mig, var när politikerna sålde ut de offentligägda elnäten till privata företag.

Elnät är naturliga monopol. Du sitter i knät på ägaren till kablarna som leder strömmen in i ditt hus. Du kan inte hämta el någon annan väg för det finns ingen annan väg. Enligt nationalekonomisk teori är det en svår synd att privatisera naturliga monopol. Naturliga monopol ska vara ett slags allmännytta.

Vad som hände vid elnätsprivatiseringarna var att ett stycke infrastruktur – elkablarna – omvandlades från allmännyttigt infrastrukturellt kapital till privat infrastrukturellt kapital. Skillnaden är att allmännyttigt kapital inte kräver särskilt mycket avkastning, kanske ingen alls. Kablarna har ju redan betalts en gång av skattebetalarna. Det är ingen mening att ta betalt en gång till av skattebetalare som tillika är brukare av elkablarna. När kablarna blir privatägda förändras allt i grunden ty nu ska de ge avkastning till de nya ägarna. Brukarna får ett nytt slags räkningar, nämligen för elnäten. I verkligheten har inget skett annat än en inkomstöverföring från löner (om vi antar att elkonsumenterna i huvudsak är löntagare) till kapital.

Jag nämner detta med privatiseringen av elnäten eftersom du liksom alla svenskar fått uppleva just det som den nationalekonomiska teorin förutsade, nämligen hialösa prishöjningar för nyttjandet av elnät. Jag tror att den mekanismen – privatisering av allmännyttig infrastruktur – kommer att bli framtidens melodi till kapitalets nytta och löntagarnas skada.

Jag talar förstås inte bara om elnäten utan om alla slags infrastruktur som idag är allmännyttiga – vägar, broar, järnvägar, kommunhus, sjukhus etc – men tycks stå på tur att privatiseras. Skälet är att politiker tidigare hade pengar att bygga infrastruktur i offentlig regi – vilket gjorde vägarna och husen allmännyttiga – medan de nu i huvudsak använder sina budgetar till bidrag och andra uppgifter inom välfärden. De har inte råd med infrastrukturen. Det betyder att infrastrukturen måste privatfinansieras om vi sa få någon infrastruktur alls.

I en artikel i Dagens Nyheter frågar sig finansmannen Robert Weil vilket parti han ska rösta på när alla partier bejakar en utveckling där allmännyttiga kulturhus förvandlas till privat kapital. Han skriver:

Om jag nu inte är säker på att jag känner igen socialdemokratisk politik som alltid tidigare värnat om det gemensamma, och följaktligen borde satt stopp för denna utveckling – att överlåta viktiga samhällstillgångar till det privata – vilka andra partier kunde finnas för mig?

Jag är mer pessimistisk än Robert Weil. Även jag ogillar den utveckling han beklagar sig över men jag tror att den är oundviklig. Inga partier klarar detta. Politikerna kommer inte att lägga ned välfärdsstaten eller åtminstone sätta den på svältkur vilket vore deras enda möjlighet, tror jag, att få fram friska pengar till allmännyttig infrastruktur. De kommer troligen inte att kunna höja kapitalskatterna och övriga skatter på de rika eftersom skattetrycket gick i taket på 1970-talet när Astrid Lindgren skrev sagan om Pomperipossa i Monismanien.

Det finns nu för tiden stora volymer kapital som letar efter sysselsättning. Det beror inte minst på de oändliga mängder nytryckta pengar som exempelvis USA och EU öser ut som starthjälp för världsekonomin efter pandemin. Men världsekonomin verkar inte behöva någon starthjälp ty pengarna går i stället in på börserna och fastighetsmarknaderna. Kan inte kapitalmarknadens aktörer förväntas leta efter säkrare och lönsammare placeringsmöjligheter? På förekommen anledning tror jag att de fokuserat just på att förvandla allmännyttig infrastruktur till privat infrastruktur där kapitalet kan ge ordentlig avkastning.

Den förekomna anledningen var en affisch i bussen där kapitalförvaltaren Carnegie Listed Infrastructure ville sälja andelar i en aktiefond som investerar i ”hållbar” infrastruktur. Om jag satsar i fonden kan jag kanske bli delägare i en betalbro i Argentina. Har Carnegie engagerat sig i denna nisch kan man anta att alla andra fondförvaltare också gjort det. Vi talar troligen om en stor ny produkt i finansvärlden med sin speciella affärsidé.

Logiken bakom detta är inte bara att staternas välfärdsutgifter tränger ut satsningarna på allmännyttig infrastruktur utan dessutom att behovet av allt slags ny infrastruktur ökar kraftigt på grund av den pågående energiomvandlingen. Till exempel saknas redan idag tillräckliga resurser för överföring av vindel från vindsnurrorna till elförbrukarna. Här kanske Carnegie Listed Infrastructure kan hjälpa till.

Jag vet att man inte ska föreställa sig framtiden i tangentens riktning men när det annonseras i Stockholms kollektivtrafik för investeringar i privat infrastruktur är det på allvar. Då är det lätt att föreställa sig en värld där inte bara infrastruktur utan allt som kan ägas av någon förvandlas till privat kapital som tickande kräver avkastning varje sekund året runt.