Jag tror att svensk utrikespolitik definieras av ett grundläggande och oundvikligt faktum, nämligen att vi är ett obetydligt litet land som ingen egentligen bryr sig om. Så har det nog varit sedan Karl XII. Känsliga andar kanske tar denna förmodan som en kritik mot Sverige men det är inte meningen. Tvärtom öppnar vår oansenlighet stora möjligheter. Vi kan tycka lite vad som helst utan att det egentligen skadar och orkar vi inte tycka något – till exempel för att den ansvarige tjänstemannen på UD är pappaledig – och därför tillfälligt lägger ned utrikespolitiken för någon viss region så är det troligen ingen som märker något.

Det går en berättelse som kanske är en skröna om att Göran Persson, statsminister från Katrineholm utan särskilt vassa kunskaper i utländska språk, till en början såg ned på utrikespolitiken som han ansåg inte var riktigt på allvar om man jämförde med kommunala frågor. Men så råkade han träffa den tyske förbundskanslern Helmuth Kohl som lärde Persson att äta rent smör och därmed hade statsministerns intresse för utrikespolitik vaknat. Det påminner om när Karl XII först fick höra kanonmuller och blev så förtjust att han sa att detta hädanefter skulle bli hans musik.

Jag misstänker att neutraliteten var den magiska sten som lät oss göra som vi ville inom utrikespolitiken. Den sanna förklaringen till neutralitetsdoktrinen var, tror jag, att den gav en nästan trovärdig förklaring till att Sverige behövde en överdimensionerad försvarsindustri med företag som SAAB, Hägglunds, Bofors och Kockum. Neutralitetspolitiken gjorde att dessa företag fick njuta sitt monopol. Ett neutralt land aldrig fick bli beroende av andra länders krigsmateriel vilket oundvikligen blivit fallet om vi anslutit oss till Nato.

Det förvånade mig alltid hur Sverige, framför allt internt eftersom stormakter som Sovjetunionen och USA inte gick att lura på den punkten, lyckades upprätthålla illusionen att vi faktiskt var militärt neutrala. Alla svenska unga män gjorde lumpen och fick lära sig att ”den lede fi” var ”stormakten Röd”. Jag lumpade som tolk och försökte övertyga mina kollegor i plutonen att det märkvärdiga språk vi studerade var norska, riktig norska, men den meningen tog aldrig skruv. Min kompis storebror var marinofficer och reste hela tiden på kurser i San Diego i Kalifornien. När jag frågade honom huruvida flottan ibland skickade honom på utbildning till Krim förstod han inte vad jag sa.

Neutraliteten hade sin särskilda roll att spela under det kalla kriget eftersom huvudkontrahenterna USA och Sovjetunionen tog varandra på största allvar och en liten balansförändring som att ett obetydligt land som Sverige marginellt ändrade sitt geopolitiska tyckande kunde får stora effekter och vårt land nästan bli lite viktigt på ett sätt som aldrig inträffat om vi valt sida och ställt in oss i ettdera ledet.

Att Sverige egentligen inte haft någon utrikespolitik men ändå hållit oss med en svansföring som om vi spelat någon roll – minns att den amerikanska ambassaden ansåg att utrikesminister Carl Bildt var en ”mellanstor hund med en stor hunds attityd” – har medfört att vi inte besvärat oss med att försöka förstå världen. (Övriga folk var en sorts svenskar som ännu inte hunnit så långt i utvecklingen.) Afghanistan erbjuder ett aktuellt exempel. Hur kunde landet vara största mottagarland för svenskt bistånd i nästan tjugo år utan att de svenska utrikesmyndigheterna förstod vad som pågick och blev helt tagna på sängen när det visade sig att Sverige hade förlorat kriget mot talibanerna?

Min erfarenhet är att de som skapade de svenska utrikespolitiska doktrinerna inte brydde sig så mycket om verkligheten. Varför skulle de bry sina hjärnor när deras åsikter ändå inte hade någon särskild geopolitisk betydelse? Låt mig ge två exempel.

Som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau visst jag mer om landet än de flesta. Bland annat visste jag att det svenska biståndet inte fungerade. Men det ville hemmamyndigheterna inte riktigt veta. Det var störande information. (Troligen var det likadant i Afghanistan.) Det tog ett kvarts sekel innan Sverige reagerade och lade ned samarbetet med Guinea-Bissau. Jag menar inte att svensk biståndspolitik omedelbart skulle följa mina uppfattningar, men någon kunde ha frågat vad jag menade.

År 1973 skulle Sverige teckna ett biståndsavtal med det socialistiska Chile under president Salvador Allende. Jag kom dit i början av september med en svensk delegation för att teckna avtalet. Jag tyckte att något kändes avigt i avtalsförhandlingarna som skedde på engelska eftersom ingen av parterna kunde varandras språk. Men jag hade jobbat i Brasilien och hade lite hum om iberiskan så jag plockade upp lite underliga signaler från den chilenska delegationens inbördes samtal. I en kaffepaus tryckte jag in en av deras delegater i ett hörn och frågade artigt vad det handlade om. Då sa han vad vi redan borde ha vetat om vi gjort våra hemläxor, nämligen att den chilenska ekonomin praktiskt taget hade stannat och alla väntade på en militärkupp.

Men detta fick inte störa förhandlingarna. Vid en lunch med president Allende undertecknades avtalet. Den elfte september skulle jag resa hem. Det gick inte att åka taxi från hotellet till flygplatsen eftersom den sträckan var prisreglerad som nästan allting i Chile. Men taxichauffören sa att han kunde köra mig till en plats en kilometer från flygplatsen som inte var prisreglerad. Jag fick alltså gå den sista kilometern med mina väskor. Två dagar senare genomförde general Pinochet (bilden) sin militärkupp och Allende mördades eller tog sitt liv.