Nu ger sig Aftonbladet in i debatten om satirens vara eller icke vara, och vill ha tolkningsföreträde i frågan om vad man får skämta om. ”Döda i förorten är inte jättekul att skämta om”, skriver Jehna Al-Moushahidi beskäftigt, utan att kunna dölja sitt barnsligt lättkränkta raseri.

”TV4 har gjort det igen. Nya säsongen av Parlamentet är här och i senaste avsnittet ses komikern Claes Malmberg sjunga en vaggvisa som handlar om det dödliga våldet i förorterna.

‘I ett hus i ortens slut, liten gangster tittar ut, svennen lobbar fram så fort, knackar på dess port. Hjälp ack, hjälp ack, hjälp du mig, annars skjutas mig. Kom ja kom i huset in, låt mig flå ditt skinn’.

Sjunget med ett försök till ‘rinkebysvenska’.

Klippet har genererat stor kritik och många är arga i sociala medier. Man hävdar att det endast är på skämt. Men hur roligt är det egentligen att legitimera avhumaniseringen av människor med hjälp av humor?”

Den så kallade ”avhumaniseringen” (kanske ett blivande modeord för kritik mot eller parodi på kriminella?) står förstås de kriminella själva för, eftersom de beter sig som hjärndöda amöbor. Men i övrigt är svaret: Skitkul!

Jo, helt ärligt. Det ÄR kul att skämta om gangsters och deras sjuka mentalitet, det går liksom inte att komma ifrån. Lita alltså på att de som såg Parlamentet vred sig i soffan och på att Claes Malmberg (oavsett om han kommer att välja att stå för sin satir eller kröka rygg och be om ursäkt – oklart vilket i nuläget) hade hur kul som helst när han gjorde sin parodiska lilla visa.

Men, än viktigare, det är dessutom helt nödvändigt att göra det. Humor är en oerhört viktig del i att hantera skrämmande företeelser, så har det alltid varit och så är det fortfarande. Det är ingenting människor plötsligt kan sluta med bara för att det numera finns en massa lättkränkta gangsters, skribenter och andra som blir förorättade och trutar med munnen likt trotsiga treåringar.

Just den här typen av humor brukar betecknas som galghumor. Det är ett begrepp som man borde kunna begära att en person som skriver i en av landets största tidningar skulle känna till, men som Jehna Al-Moushahidi tycks vara helt ovetande om. Galghumor är ett beprövat sätt att hantera en tuff verklighet – och en tuff verklighet är det faktiskt för alla de hederliga medborgare som idag får skjutningar till livs på nyheterna varenda dag.

Just det. För de hederliga medborgarna. Hur verkligheten ser ut för dem, som valt att skjuta skarpt på varandra för att de är giriga och inte har lust att jobba för brödfödan, struntar jag i, precis som majoriteten av medborgarna gör.

Den här infantila lättkränktheten får mig att tänka på min egen barndom och uppväxt, i en stad där nära nog varenda människa hade minst en familjemedlem eller anhörig som jobbade i sprängämnesindustrin och riskerade livet i jobbet varenda dag. Jargongen var stentuff och humorn nattsvart. Jag undrar just hur Jehna Al-Moushahidi skulle ha reagerat på alla galghumoristiska skämt om ihjälsprängda kollegor, byggnader som flög i luften, utsläpp som fick bilar att rosta sönder.

Men humorn innebar inte att man sörjde sina döda mindre, att man bagatelliserade en bortsprängd hand eller söndersprängda rutor i stadskärnan när en hel trotylfabrik for i luften. Och parodin på de intelligensbefriade gangsterslynglarna i orten innebär inte heller att man ger sitt gillande till det som händer, eller att de mördar varandra. Vad det handlar om är att skrattet befriar och hjälper människor att fjärma sig från det nattsvarta. Och sanningen är att alla utom de mest skitnödiga, om ni ursäktar språket, garvar läppen av sig när förortsgangsters och annat löst folk parodieras – helt enkelt för att skrattet behövs för att folk överhuvudtaget ska stå ut med eländet.

Jehna Al-Moushahidi borde därför välkomna Claes Malmbergs satiriska barnvisa och kanske rentav försöka sig på att själv dra lite på smilbanden. Det skulle hon må väldigt bra av. Den här grova humorn är nämligen en fullkomligt sund och frisk reaktion på ett samhällsfenomen som är så destruktivt och vidrigt att det håller på att slita sönder hela landet.

När Jehna Al-Moushahidi ondgör sig över att folk skämtar med gangsters i förorten så bidrar hon till att legitimera de kriminellas egna krav på att de är värda respekt. Det är de naturligtvis inte. Och fasen vet om den som börjar vifta med pekpinnar och vill bannlysa den fullt normala seden att skämta om allt är värd särskilt mycket respekt heller.