PATRIK ENGELLAU: Varför det är omöjligt att reformera svensk kriminalpolitik och bekämpa brottsligheten

Fakta ligger på bordet och alla är medvetna om dem. Kriminaliteten är värre än någonsin och verkar bara tillta. Folk blir rädda och törs inte röra sig fritt som förr i tiden (förr i tiden betyder för fem år sedan och tidigare). Bekymrade och kreativa medborgare kommer med förslag: sänk beviskraven, stäng gränserna för invandring, strunta i de juridiska finesserna, förläng straffen och låt den tredje domen för vilket brott som helst ge minst tio års fängelse, upphäv medborgarskapet för nysvenskar som begår brott inom fem år, utvisa hela familjer om någon familjemedlem blir dömd.

Men ingenting händer. Politikerna har inga förslag som skulle göra skillnad. De bekymrade medborgarna suckar förtvivlat. Varför gör politikerna inget? Hur svårt kan det vara att hitta på en bättre kriminalpolitik? Är de helt puckade?

Problemet är inte politikernas förståndsgåvor utan deras självpåtagna hjälteroll i tillvaron. Att vara välfärdens skapare och bevarare berättigar deras existens och ger deras liv en högre mening. De är demokratins förkämpar med huvuduppgift att säkra mänskliga rättigheter. Välfärdsapparaten är deras verktyg. Tillsammans med välfärdsstatens funktionärer, det välfärdsindustriella komplexet, utgör de ett högre prästerskap med uppgift att beskatta folket och omhänderta välfärdssystemets klienter samtidigt som de förser sig själva med lön och betydelsefulla positioner.

Klienterna är alla de människor som det av någon anledning är synd om och därför kvalificerar sig för systemets omsorger. Det kan vara synd om folk av olika skäl, en del är permanent arbetslösa, andra uppfödda i utanförskapsområden, andra åter kan inte tala svenska, några är sjuka eller handikappade och så vidare. Över tiden ökar det antal grupper som kvalificerar sig att ingå i klientelet, normalt i enlighet med idéer som kommer från Amerika. Exempelvis ansluts hela tiden nya grupper av sexuellt utsatta till kretsen av klienter. Vanligen medför detta att ledande figurer från den utsatta gruppen inkorporeras i skiktet av administratörer och får ersättning från staten. På liknande sätt blir en del meriterade samer statsanställda i och med att det nya begreppet ursprungsfolk blir vedertaget och dessa folks medlemmar per automatik anses förtryckta.

Politikerna är beroende av systemets klienter ty utan dem hade politikerna aldrig lyckats utnämna Sverige till en humanitär stormakt och sig själva till den humanitära stormaktens främsta företrädare, de närmaste jordiska bevisen på sakral utvaldhet som går att uppbringa. Omsorgen om klienterna är helighetens fundament. Utan denna solida värdegrund hade de inte med självsäkerhet och gott samvete kunnat avkräva skattebetalarna deras tribut. Av detta inser man att klienternas heder, värde och rättfärdighet ej får ifrågasättas. För politikernas självaktning är det betydelsefullt att samhällets respekt för klienterna upprätthålls. Politikerna kan inte tåla att klienterna kritiseras ty om det är något fel på klienterna ligger det nära till hands att ifrågasätta deras gynnare, alltså politikerna och välfärdsadministratörerna.

Detta får två effekter. Den första är att politikerna gör allt för att eventuella tillkortakommanden hos klienterna inte ska uppdagas. Till exempel har justitieminister Morgan Johansson under lång tid med all kraft försökt förhindra utredningar om invandrares brottslighet. Den andra effekten är att politikerna och deras stödtrupper försöker svartmåla folk som påtalar brister hos klienterna. Sådana visselblåsare stämplas som rasister, fascister, brunråttor och trakasseras med särskild kraft inom politikernas rike, det vill säga den offentliga sektorn.

Folk som begår brottsliknande gärningar snabbansluts till klientelet och får därigenom särskilt skydd. Det välfärdsindustriella komplexets ambition är att klientelet ska växa utan att beläggas med skuld. Komplexet har uppfunnit det nästan skuldfria brottet, en handling som drabbar sitt offer lika hårt som något traditionellt brott men ändå inte berövar det välfärdsindustriella komplexet någon av dess värderade klienter.

Var det inte märkvärdigare än så, frågar du kanske en aning besviket, att förklara varför politikerna inte vill göra något åt brottsligheten? Bara för att de vill värna om sin egen roll och sina egna positioner? Nej, faktiskt inte. Men finns det något bättre förklaring än en som utgår från att folk begriper vad som är bra för dem själva och vidtar åtgärder som gynnar deras intressen?

Så länge Sverige styrs av ett politikervälde som hålls inom välfärdsstatens mentala trollkrets kommer brottsligheten sannolikt att fortsätta att öka eftersom motåtgärder inte kan vidtas.

Patrik Engellau