För alla er som inte känner till Angered, så sammanfattar det ett halvt dussin förorter i nordöstra Göteborg, däribland Hjällbo, Hammarkullen, Gårdssten och Angereds Centrum. Flera kända personer ur den muslimska diasporan kommer från Angered. Till exempel Abdirizak Waberi, Leila Ali Elmi och familjen Ali Khan (själv har jag bara träffat en av dom). Vi hade också den tveksamma äran att exportera flest jihadistkrigare till Syrien år 2016. För övrigt är Angered ett trevligt ställe, med fantastisk natur och många goda grannar.  

Dock blev jag lite besviken när jag inte fick vara med på Angereds Bokmässa. Ett kulturevenemang finansierat av Göteborgs kommun, som vill skapa ”en ny litterär arena för skrivande personer, etablerade och oetablerade, både i Angered och i andra förorter”. Jag tyckte det passade mig perfekt. Dels har jag bott i Angered mer än 20 år, dels har jag precis gett ut en deckare för barn och såg fram emot att få signera den åt mina grannar. Kanske är jag ingen Björn Ranelid, men har ändå skrivit några böcker som fått hyfsade recensioner (på den tiden man fortfarande skrev recensioner), blivit dramatiserad i barnradion och en gång fått göra en ”poesivägg” med Göran Greider (bara en sån sak). Men enligt arrangörerna för mässan fick jag inte plats. 

När jag ögnar igenom listan över deltagare (ett 60-tal) kände jag bara igen två namn; Patrik Lundberg och Ali Esbati. Eftersom ingen av dem kommer från Angered, eller ens från förorten, bestämde jag mig för att granska listan närmare. 

Det visade sig att bara 20 procent faktiskt bor i Angered, och så lite som 30 procent i vad jag skulle kalla förort. Trots mässans syfte att lyfta fram förortsförfattare kommer alltså 70 procent från andra områden, ofta svenska medelklassområden i centrala Göteborg eller Stockholm. Samtidigt har bara 13 procent svenskklingande namn, medan 77 procent verkar ha invandrarbakgrund. Vad kan vi dra för slutsats av det? 

För att hyfsa det dåliga rykte Angered fått genom åren – med gängkrig, vägspärrar, brottslighet, bilbränder och klanbaserade kriminella nätverk – vill kommunen lyfta fram stadsdelens goda sidor. Helt motiverat tycker jag, för det finns ändå skäl till att jag bott här i mer än två decennier. Men eftersom det inte finns tillräckligt mycket kultur i Angered av det slaget man tänkt sig, lånar man in kulturarbetare från andra håll. 

Ett tecken i tiden är att man sätter likhetstecken mellan förortskultur och invandrarkultur. Problemet är att de invandrare som gjort karriär inom kultursektorn, och producerar kultur av hög kvalitet, sällan väljer att bo i dysfunktionella förorter. Ofta känner man sig mer hemmastadda i Majorna, Vasastan, Guldheden eller Södermalm. Medan författare som jag hamnar mellan två stolar, eftersom mina böcker handlar om ett gäng pursvenska barn från Småland. 

Kanske blev jag till och med diskriminerad. En av deltagarna på mässan är den litterära gruppen Bröd och Rosor som enligt programmet vill verka i en ”tradition av icke-vita, i syfte att skapa solidariska rum bortom den vita blicken”. Jag vet inte hur representativ den uppfattningen är för mässan som helhet, men bland deltagarna hittar jag faktiskt bara en, som både ser svensk ut och bor i Angered. Nämligen Magnus Carling. 

Riktigt intressant blir det när man granskar den grupp kommunala tjänstemän som organiserat mässan, och sannolikt har stort inflytande över urvalet. De heter Madelene, Linda Marie och Anni-Frid och jobbar på kulturhuset Blå Stället. Alla är (såvitt jag kan bedöma) etniska svenskar och bor i svenska medelklassområden i centrala Göteborg. Ironin är uppenbar. Det är alltså ”den vita blicken” som i slutändan avgör vad som är förortskultur. I Angered och kanske också resten av Sverige.