Ibland förvandlas det som borde vara en fullkomligt okomplicerad situation till ett kaosartat tumult och en alldeles vanlig fredagskväll slutar med blåtira och blåljus. Sådan blev min helg.

Det hela började med att en inneboende hos en av mina grannar hade en rätt våt och högljudd fest. När de sista gästerna avlägsnade sig tappade de en kastrull med mat utanför min ytterdörr. Varför de hade med sig en kastrull med mat förtäljer inte historien, däremot tog de upp kastrullen men lät innehållet ligga kvar.

Jag ska villigt erkänna att jag blev förbannad. Så pass förbannad att jag gick och ringde på hos ”festarrangören” och bad henne plocka upp efter sina gäster. Jag trodde att hon var en sansad och ordinär person som förstod att det är sånt man gör om man är en god granne. Det höll hon inte med om. Inte hennes pojkvän heller. Han tyckte tvärtom att jag var en ”jävla kärring” (fast uttryckt med versaler) och att han enbart skulle kunna tänka sig att plocka upp om jag bad snällt.

Det gjorde jag inte. Och den okomplicerade situationen spårade snabbt ur, så till den grad att den ettrige pojkvännen laddade för allt han var värd och skickade på mig en högerkrok rakt i huvudet och skrek att jag skulle ringa polisen om jag vågade.

Vid det laget hade halva huset vaknat, inklusive min man, som kom rusande som en viking på krigarstråt och skrämde halvt ihjäl slagskämpen. Men maken hade vett och sans att nöja sig med att skrämma in honom i lägenheten och få tyst på honom, och inte göra det han egentligen hade lust med. Och det blev jag lättad över. Varför riskera en anmälan om misshandel när någon annan satt igång bråket? Istället ringde vi 112.

En sak måste sägas: Polisen var på plats på mindre än tre minuter. Två bilar, fyra poliser, och medan en fantastiskt förtroendeingivande och helt underbar kvinnlig polis tog emot min anmälan tog övriga poliser hand om vittnesmål och slutligen misstänkt gärningsman.

En sak till måste sägas: Jag blev lugnad av att poliserna förde en dialog med den misstänkte gärningsmannen. Jo, det är faktiskt sant. Att de lugnade ner honom och fick honom att gå in i polisbilen sansat och utan motstånd gjorde att jag kände mig trygg och mindre orolig för att han skulle komma tillbaka och hitta på något mer.

Det innebär inte att jag ändrat uppfattning om dialog när det gäller livsstilskriminella. Där tror jag fortfarande att det har motsatt effekt och ger signalen att polisen kan vara svag. Men i en situation som denna kändes det helt rätt. Men sånt kan förstås vara olika för olika människor.

Trots ett igenmurat öga, som nu antagit en violett nyans, känner jag mig inte som ett offer. Jag har inte ens speciellt ont, det ömmar bara lite när jag kommer emot. Däremot känns det ju helt absurt att vid min ålder gå runt med blåtira. Som om jag skulle ha varit indragen i ett drängslagsmål eller ett slagsmål i Folkets park, liksom.

Vad jag också frågar mig själv om och om igen är: Varför ringde jag på? Och det gör mig, ärligt talat, skitförbannad. Jag menar, varför skulle jag inte ha gjort det?

Jag tror att den där känslan som gnager inom mig – att det någonstans var jag själv som startade alltsammans genom att kräva att grannens inneboende skulle städa upp efter sina gäster – kommer sig av decennier av förmaningar om att inte. Inte göra motstånd, inte säga nej när någon vill ha dina smycken och kontanter, inte sätta sig upp mot kriminella, inte tjafsa när någon tjafsar med dig och så vidare. Man ska hålla låg profil. Låg, lägre, lägst. Ring för fan inte på hos grannen om grannen burit sig illa åt – svälj förtreten istället.

Det budskapet. Som jag trodde att jag var immun mot. Det är det budskapet som gör att jag, trots att jag vet bättre, känner mig medskyldig till det som hänt. Och det är rent ut sagt för jävligt. Så ska ingen behöva känna.

Om det skulle hända något liknande igen? Jag skulle förmodligen överväga saken lite mer noggrant, men jo. Jag tror, jag hoppas, att jag skulle göra samma sak igen. Jag tänker inte låta mig skrämmas och manipuleras till att sitta här och trycka och hålla låg profil.

BILD: Rocky Balboa (Sylvester Stallone) med blåtiror på båda ögonen. Filmen Rocky (1976).