BITTE ASSARMO: Det är inte samhällets fel att vissa väljer en kriminell livsstil

Efter skjutningen i Visättra, där två barn sköts i benen, kommer nu nya rop på ett mer jämlikt samhälle. Det är nämligen klyftorna som är orsaken till att människor väljer en kriminell livsstil, i vilken det ingår att skjuta mot både andra kriminella och mot vanligt hederligt folk. I alla fall om man får tro goda människor på vänsterkanten, som nu vänder ut och in på sig själva för att försöka skylla skjutningarna på dig och mig. Inte ens när två barn blir beskjutna, då de är ute och leker på sin gård en sommarkväll, kan dessa aktivister släppa sitt jolmiga daltande med kriminella.

Det är naturligtvis sant att ett jämlikt samhälle är bättre än ett ojämlikt, det håller nog de flesta med om. Jag tror också de flesta vet att det finns typer av kriminalitet som kan förebyggas genom upprustningen av en allmän välfärd. Om människor har mat på bordet behöver de inte stjäla bröd för att mätta sina barn, och så vidare. Men när det gäller livsstilskriminella har det förebyggande tåget gått för längesen. Livsstilskriminalitet handlar inte om sociala klyftor, det handlar om personliga val – och det är familjen snarare än samhället som bär ansvaret.

I Sverige har vi haft en fungerande välfärd i generationer. En välfärd som inte handlar inte om att alla nödvändigtvis måste ha det exakt likadant – utan om att ge människor det de behöver för att själva skapa ett liv åt sig. Barnbidrag, förskolor med inkomstbaserade avgifter, skattefinansierad skola för alla, fritidshem och ungdomsgårdar och, för dem vars inkomster inte räcker till, socialbidrag och bostadsbidrag. Det pratas gärna om ”utsatta” områden, men statistiskt sett betalas det ut mer bidrag till dessa områden än de flesta andra och det satsas dessutom i många fall mer pengar på skola, omsorg och fritidsgårdar samt olika typer av projekt.

Ändå har vi, i dessa områden, hela horder med livsstilskriminella, som redan vid tidig ålder väljer att försörja sig på brott. Inte för att de saknat chanser att välja ett hederligt liv utan för att de redan tidigt väljer bort skola, sommarjobb och jobb för att hellre syssla med lukrativ kriminalitet. Det är alltså inte samhällets fel att de gjort dessa val. Om skulden nödvändigtvis ska läggas på någon annan än dem själva så bör den läggas på deras föräldrar.

Jag vet att det där är tabu. Man får inte påstå, eller ens antyda, att det kan bero på föräldrarna att unga blir kriminella. Men handen på hjärtat, hur många av oss har inte haft någon gammal kompis eller bekant som hamnat snett? Och såg vi inte rätt tidigt att det till stor del berodde på att deras föräldrar hade svårt att klara av sin föräldraroll?

Jag hör ständigt föräldrar klaga på att de inte har kunnat hindra sina barn från att dras med i gäng, och börja syssla med kriminalitet, men jag ställer mig tveksam till engagemanget hos många av dem. Det är klart att det finns undantag – det gör det alltid – och genom livet har jag själv stött på ett och annat sådant. Men de är just undantag. Och jag köper faktiskt inte att det skulle vara så omöjligt att se till att barnen håller sig hemma på kvällar och nätter. Jag skulle därför vilja se ökade krav på föräldraansvar, hellre än detta mossiga gamla tjat om att samhället måste göra mer, mer, mer.

När det gäller unga som redan är veteraner i kriminaliteten finns dock ingen återvändo. Där är det för sent för förebyggande åtgärder. Det finns alltså ingen annan lösning än att döma dem som vuxna, och döma dem hårt. Varenda gång de kommer undan med en klapp på axeln och några månaders ungdomsvård blir de mer övertygade om att de aldrig kommer att behöva stå till svars ordentligt. På så sätt resulterar de milda straffen i att de livsstilskriminella bara blir grövre och mer hänsynslösa i sin brottslighet.

Bitte Assarmo