Många rynkar på näsan åt den mediala följetongen om Ebba Busch Thors husaffär. Vad kunde vara mindre intressant att läsa om, när regeringen faller samtidigt som en polis mördas på öppen gata? Men ”affären” (om det ens är en affär) sätter fingret på minst tre allvarliga systemfel i Sverige. 

Historien är i korthet följande: Ebba köper en fastighet av en myndig person – som visserligen är gammal, men i intervjuer verkar minst lika kognitivt kapabel som USA:s president. Säljaren ångrar sig dock, ivrigt påhejad av släktingar, men Ebba står fast. Den gamle mannen får hjälp av ett juridiskt ombud, som för 15 år sen dömdes för ett synnerligen allvarligt brott. Ebba påpekar detta i ett Facebookinlägg, dock utan att nämna ombudets namn eller brottets art. En åklagare vill trots det väcka åtal för grovt förtal. Ebba inser att en utdragen rättegång i dagsläget, skulle försvåra hennes möjligheter att leda sitt parti och kanske bli tungan på vågen som räddar Socialdemokraterna kvar vid makten. Hon bestämmer sig därför att utan omsvep erkänna sig skyldig till grovt förtal.    

Politiska rättsprocesser 

Det blir allt vanligare med politiska rättsprocesser i Sverige. Husaffären hade knappast blivit mer än en notis i lokaltidningen, om inte Ebba samtidigt varit en nyckelspelare i kampen om regeringsmakten. 

Andra politiska rättsprocesser vi minns är rättegången mot Ann-Sofie Hermansson, som utan att ha begått något fel tvingades bort från den politiska scenen. Ett annat exempel är Tomas Åbergs rättsprocess mot Joakim Lamotte. 

Det är lätt att associera till USA, där politiker som faller utanför ramen kan bli stämda för i princip vad som helst, och behöver en armé av smarta advokater bakom ryggen. Skillnaden är att i Sverige är det lättare att få privata processer finansierade av skattemedel. Förutsatt att de slår mot någon som är uttalad kritiker av ”Värdegrunden”. 

I Sverige kan sanningen vara kriminell 

De flesta länder anser det vara förtal om man sprider lögner om någon i syfte att skada dennes anseende. I Sverige kan det räcka med att skada någons anseende. Det man säger kan vara både sant och relevant i sammanhanget, men ändå klassas som förtal. 

Ebba Busch Thors brott består i att hon hävdat att ett juridiskt ombuds trovärdighet minskar, om han själv har ett förflutet som lagbrytare. Det är i och för sig inte konstigare än att en politikers trovärdighet minskar om han tidigare dömts för korruption. 

Ann-Sofie Hermansson kallade Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén för ”extremister”, vilket dom är enligt all rimlig logik. Till exempel vill kommittén (enligt Fatima Doubakil) förena alla invandrare i en raspolitisk rörelse, för att polarisera Sverige. 

Joakim Lamotte riskerar fängelse och skadestånd, för att han helt riktigt påpekat att Tomas Åberg – som via sin organisation Näthatsgranskaren stämt ett stort antal människor för ”åsiktsbrott” – själv dömts för grovt djurplågeri. 

Enligt samma logik borde man kunna stämma Wikipedia för att dom påstår att Clark Olofsson ägnat sig åt bankrån. Och Gellert Tamas borde kunna ställas till svars för att han skrivit en bok om Lasermannen.     

Sverige skyddar brottslingar 

Många tycker det är orättvist att dömda brottslingar ska behöva lida av sina handlingar, efter avtjänat straff. Men är det så orättvist egentligen? Borde inte alla människor dömas efter sina handlingar? Vad talar för att någon blivit en bättre människa, bara för att han tillbringat en tid på en svensk fånganstalt? Har man ägnat sitt tidigare liv åt kriminell verksamhet, borde det krävas ganska mycket i andra vågskålen för att återfå allmänhetens förtroende? 

Att utpekas som före detta brottsling är förstås stigmatiserande. Men stigmatiseringen är också en faktor som avhåller andra från att begå brott. Att få dåligt rykte, skämma ut familjen, rasera sina framtida karriärmöjligheter och kanske bli känd som ”pedofil” eller ”bedragare”, kan vara väl så avskräckande som några år på kåken. 

Men istället får brottslingar i Sverige all tänkbar hjälp att sopa igen spåren. Det är häpnadsväckande enkelt för kriminella från andra länder att via vårt asylsystem få ny identitet, ny ålder, ny bakgrund och ny plattform för att begå brott. Invandrarungdomar som roar sig med att råna och misshandla, blir pixlade och anonymiserade i media. Inte ens familjen behöver få veta något.  

Det har gått så långt att hemvändande IS-terrorister får skyddad identitet och möjlighet att starta ett nytt liv, utan att behöva ändra en stavelse i sina värderingar. Svenska staten är i det här avseendet mer förlåtande än Gud. Han raderar i varje fall inte ut våra synder, förrän vi avkrävts uppriktig ånger.