För knapps trettio år sedan köpte jag en stuga på en ö i Stockholms södra skärgård. Det medförde mycket nytta, glädje och nöje. Ett var att fiska med nät. Fångsterna blev väl inte överväldigande, men man kunde få alla sorters fisk. 

Det går inte längre att fiska. Det finns nästan ingen fisk kvar. Men nu vill vi, min fru och jag, gärna äta fisk. Vi köper av en lokal fiskare, men också hans fångster har blivit så små att han tvingats komplettera med – småskalig, skonsam – odling av fisk. Också denna odling kräver dock användandet av fyra kilo vildfångad fisk för varje framodlat kilo matfisk. 

Vad har hänt? Har tillväxten av havsörn, fiskgjusar, skarv och säl drastiskt reducerat bestånden? 

Nej, det har regeringen gjort, genom att tillåta storskaligt trålfiske i Östersjön. Varför har den gjort det? Därför att det är så lönsamt för dem som driver de stora trålarna och de har tydligen goda påtryckargrupper. Samtidigt finns ingen samstämd forskaropinion emot. 

Lönsamheten är en villfarelse. Samhällsekonomiskt är det en klar förlust och för miljön är det en katastrof. (Lägg märke till att landsbygdsminister Jennie Nilsson och hennes stab har avböjt att medverka i denna artikel.)  

Regeringen har tydligen inte hört talas om externa effekter, dvs. att ekonomisk verksamhet inte bara påverkar den enskilde producenten och konsumenten utan också omgivningen och samhället i stort. Endast staten kan ta hänsyn till och kontrollera dessa effekter. Det gör man inte. I stället nöjer man sig med hejarop av olika slag för att påverka opinionen. Det är ju enklare och billigare.   

Hur kommer det sig att jag skriver en sådan här text? Det brukar ju inte jag göra. Det är en följd av att jag i går såg Seaspiracy på Netflix. Jag fick tipset av min son. Sedan han såg dokumentären har han slutat äta fisk. BBC har granskat dokumentärens påståenden. 

Se gärna Seaspiracy, om ni orkar och törs.