Den syriske poeten Ali Ahmad Said (f. 1930), alias Adonis, brukar räknas som världens störste poet på det arabiska språket. Han har också en lång historia av politiskt engagemang på vänsterkanten och var en av dem som kritiserade västvärldens stöd till upproret i Syrien. Adonis menade att det väpnade upproret bärs upp av en totalitär ”religiös fascism”. Frankrike, sade han, svek den franska revolutionens ideal genom att ställa sig bakom upproret.

I slutet av diktantologin En tid mellan askan och rosorna, utgiven på Alhambra förlag 2001, finns en mycket fin och insiktsfull essä om Adonis liv och författarskap, skriven av Sigrid Kahle. Den bör läsas i sin helhet. Nedan följer några stycken som rör alawismen, den gren av shiismen som Adonis växte upp i. Alawiterna kallas också nusairier.

Alawismen utmålas av de sunnifundamentalistiska upprorsmännen i Syrien och deras religiösa ledare internationellt som det yttersta kätteriet. Det sekteristiska hatet mot shiismen i allmänhet, alawismen i synnerhet, var en av den syriska oppositionens viktigaste drivkrafter och ett av de mest dominerande motiven i dess propaganda.

Vad är alawismen? Sigrid Kahle förklarar:

Ali Ahmad Said föddes 1930 i byn Qassabin utanför Latakia i norra Syrien. Hans far var ’fellah’, en av de några hundratusen nusairiska bönder som bodde i denna bergiga trakt. Han arbetade på sin fars åkrar, vaktade får, gick i koranskola, lärde sig Koranen och nusairiernas heliga skrifter utantill, ’höll sig undan’ … Syrien är en urgammal kulturbygd, poesins och profetians mark. Här finns inte bara ruiner av sten, utan av myter och föreställningar från mänsklighetens urminne. Ibn Nusairs (d. 873) shiitisk-sufiska efterkommande tror mindre på Muhammed än på hans svärson Ali, som de stundom kallar Gud. Alawiterna (eller nusairierna som de numera ogärna kallas) har alltid varit en förföljd minoritet, som har lyckats hålla sin kult hemlig i tusen år. Ali – för ortodoxa muslimer den fjärde kalifen, för shiiterna profetens rättmätige efterföljare – är för alawiterna en inkarnation av Gud, som är fördold, men kan upplevas i Alis eller Husseins gestalt. Det är alawiterna som regerar i Syrien idag.

Kahle fortsätter:

Nusairiernas skrifter (forskarna insisterar på denna benämning) är svåra att komma åt. Forskaren R. Strothmann har meddelat att de ’är genomdränkta av koransk färg, som skimrar i allegoriska liknelser och tät symbolik, där allt upplöses i metaforer’ (1952). Liksom Adonis poesi har den kabbalistiska drag. I böner och åkallan lovprisas himmel, stjärnor, strålande ljus, nattligt mörker, sol och måne. Nusairierna lever förtroligt med himlakropparna och spekulerar över kosmiska tilldragelser. ’De har inga moskéer’, skriver Strothmann, ’utan dyrkar Ali (Gud) i vitkalkade bergkapell under ekar, lönnar och pinjer’. Forskare ansåg tidigare att nusairierna var besläktade med hellenistisk kristendom, men numera anses de stå den ismailitiska shiismen närmare. Vid gudstjänsterna bjuds bröd och vin. Drag av synkretism finns, även om utvecklingen nu anses ha varit främst inomislamsk. En märklig nusairisk gudstjänst beskrivs av Strothmann: en kristen mässa, med persisk eldsymbol och soldyrkan, vatten från Eufrat eller Jordan, eller från brunne i Mecka, eller regnvatten, och med läsning ur Koranen. Det skulle kunna vara en metafor för Adonis poesi!

Vem som helst med ytliga kunskaper om islam inser att denna religion, alawismen, står mycket långt ifrån vanlig islam.

I samma bok, En tid mellan askan och rosorna, finns också en intervju med Adonis. Han säger där att den arabiska civilisationen inte längre är skapande.

Sigrid Kahle: Hur ser du som poet på arabvärlden idag?

Adonis: Den arabiska kulturen har verkligen givit ett stort bidrag till den mänskliga civilisationen. Men den är inte längre skapande. Den befinner sig i full nedgång, den upplöser sig. Och den måste upplösa sig ännu mer, tills den finner sig själv. Det finns bara två slags arabisk kultur i dag, den fundamentalistiska och den översatta, övertagna. En arab erkänner aldrig ett nederlag. Araben vill inte medge att han är totalt beroende av västerlandet. Han bugar sig inte för västerlandet, men han kan inte göra någonting utan västerlandet. Han har talat i årtionden om ”revolutionen” men rör sig inte ur fläcken. Allt fortsätter traditionellt. Det finns inga arabiska filosofer som skriver på arabiska. Inget radikalt nytänkande existerar. Ingen ställer de förutsättningslösa frågorna om religion, politik och sexualitet, om förhållandet mellan människa och Gud. Filosofin tvingas överensstämma med religionen.

SK: Vad kan då rädda arabvärlden?

A: Demokrati och kreativitet. I hela arabvärlden finns icke en folkvald president. Tolerans finns gentemot personer men inte som institution. Det finns ingen verklig opposition. Men detta är västerlandets fel. Västerlandet har konsekvent uppmuntrat och stött diktatoriska regimer. Västerlandet har aldrig brytt sig om folket i de arabiska länderna. Det arbetar för sina egna intressen. Men det är araberna själva som har ansvaret för att skapa demokrati, inte USA.

SK: 1968 skrev du dikten ”En grav för New York”, en bitter dikt mot USA och västerlandet. Har du ändrat din inställning sedan dess?

A: Nej. Västerlandet är alltid imperialistiskt, även gentemot sig självt. Jag misstror det ekonomiska, politiska och tekniska västerlandet. Mitt västerland är det kreativa västerlandet, Goethes, Hölderlins, Rimbauds västerland. Det krävs två revolutioner, en arabisk och en västerländsk, inte mot varandra, utan gemensamt för ett kreativt universum. Det är modernismens innebörd.

SK: Vad kan vi västerländska intellektuella göra för att främja detta gemensamma kreativa, demokratiska och fria universum?

A: Ni kan i ert arbete verka för ett kreativt västerland och föra en dialog med oss och försöka hjälpa oss att ändra vår mentalitet och sensibilitet. Det konstnärliga, poetiska och kreativa arbetet är det enda vi araber har att sätta upp mot den mördande ekonomiska, politiska och tekniska verkligheten, och det enda som kan föra oss samman här i vår jordiska tillvaro.

Adonis har rätt i att den arabiska civilisationen inte längre är skapande och att den islamiska fundamentalismen bär en stor del av skuldbördan för detta. Jag tror dock att han gör fel som klandrar ”västerländsk imperialism” för det diktatoriska styret i flera arabländer. Jag menar i stället att diktatorerna är en produkt av den arabiska kulturen. Jag vill till och med hävda att diktatorerna i många fall är mer ”upplysta” än den arabiska massan. Det är därför demokratiska val utan en genomgripande förändring av kulturen riskerar att leda till ännu värre, och islamistiska, regimer i arabvärlden.

Du kan visa din uppskattning för skribenten genom att donera via swish till 0760078008 eller bli månadsgivare på Patreon.