Tack för att du skickade mig din nyligen utgivna bok Den hotade demokratin – Så kan den räddas i populismens tid. Jag hade tänkt göra en vanlig bokanmälan men sedan ingrep ödet och ordnade så att det i stället blir en diskussion om boken mellan dig och mig i tre ronder. Eftersom du och jag har varit vänner i mer än ett halvsekel och till och med haft hyggligt framgångsrika företag ihop så känns det här upplägget trevligare.

Vår vänskap betyder inte att vi alltid varit eniga i politiken. Du har hela tiden varit stabilt liberal medan jag ibland försiktigt satt tassarna i respektabilitetens utkanter. Jag har nog ibland tyckt att du varit väl lojal mot vårt politiska etablissemang (och tidvis blivit avundsjukt imponerad av konsekvenserna) medan du säkert ansett att jag då och då agerat Gossen Ruda.

Men det hindrar inte att din bok visar att vi har ett solitt gemensamt perspektiv på den svenska politikens aktuella kristecken och svagheter. ”Ett framgångsrikt parti måste förmedla framtidstro och optimism”, skriver du. Jag håller med. ”Här brister samtliga partier”, anklagar du och jag instämmer. Vi har nog båda en känsla av att nationen presterar långt under sin potential. Det finns någon sorts systemfel.

Du framhåller, om jag fattat rätt, att det partierna numera har allt svagare förankring bland medborgarna och att en ny klyfta etablerats mellan de politiska ledarna och folket, att ”banden tänjts ut och att misstron mot det politiska systemet ökat”. Du skriver flera gånger om ”svenska medborgares bristande förtroende för beslutsfattarna”.

Så långt är jag helt med men sedan går vi åt lite olika håll. Du oroar dig framför allt för att denna nya klyfta mellan folk och politiskt ledarskap ska öppna fältet för populister, särskilt sverigedemokrater. Du understryker onda saker som sverigedemokraterna skulle kunna göra om de fick tillräckligt inflytande. De skulle kunna ”förändra Sverige i grunden”, till exempel genom att lägga ned eller kraftigt inskränka statsmedia (public service), genom att stänga gränserna och ”skapa ett mer slutet samhälle”, genom en försvenskning av kulturpolitiken. Verkligen skulle bli värre än vad som framgår av vad Åkesson säger ty han anpassar sin ”retorik efter det rådande läget”.

Jag kan nog tänka mig att sverigedemokraterna i maktställning skulle dra åt det håll du befarar, Olle, men jag kan själv inte bli så upprörd. Är det inte sant, exempelvis att det svenska invandringsprojektet har havererat och måste hanteras med något annat än större doser av en sedan länge misslyckad politik? Gillar du att offentliga kulturbidrag går till sådant som menskonst? Jag tror att det är angeläget att en hel del förändras i grunden, den svenska skolan till exempel. Blir vanliga svenskar uppmuntrade när en del av deras skatter går till att uppföra en sex meter hög rosa enhörning på Gustav Adolfs torg i Malmö som en hyllning till Pride-rörelsen? Blir de inte bara förbannade och kanske än mer beslutsamma att rösta på Åkesson.

Men du har nog rätt i att Åkessons framgångar är ett symtom på de övriga partiernas fel och svagheter. Du påpekar övertygande att Sveriges problem inte är att fel partier sitter vid makten utan att det finns en mer allmän sjuka. Du ägnar en hel del engagemang åt att beskriva vad du menar skulle behövas. Allt går ut på att knyta band mellan väljare och politiker och att öka väljarnas inflytande över den politik som faktiskt förs.

En idé är att införa ”mellanvalsdemokrati” som i Taiwan. Regeringen lägger ut alla förslag sextio dagar före beslutsdatum och alla medborgare får kommentera. En annan är att de existerande politikerna måste bli mer aktiva på nätet och skriva på sociala medier. Det måste ”skapas tillfällen” där folk kan ”göra sina röster hörda”. Det skulle kunna ordnas fler lokala folkomröstningar. Politikerna måste till och med lyssna på väljare som ”stöttar partier som hotar demokratin”. Ett system med direktvalda kommundelsråd som hade närmare kontakter med folket vore något att prova.

Jag tror inte så mycket på sådant där. Ambitionen är god men jag fruktar att förtroendet för dagens politiker skulle sjunka snarare än minska om de etablerade närkontakt med sina uppdragsgivare medborgarna. Visst finns det kloka, eftertänksamma och dugliga politiker – du själv har länge varit en – men de flesta politikerproffsen klarar inte en direktkonfrontation med verkligheten. Du anar det eftersom du föreslår att personval införs, men du vet lika bra som jag att inget parti vill ha personval. Om ett parti ville så skulle det i nästa vecka göra om sig själv till ett personvalsparti. Jag och andra har i detalj utrett hur det kan gå till och skrivit en bok om det. Men ingen vill och det troligen på goda grunder. Om de fick visa upp sig skulle de inte få fler röster.

Om demokratin ska kunna värnas måste ”tilliten till beslutsfattare och valda öka”, skriver du. Det är sant. Men hur ska det kunna gå till när folk tycks leva i så olika världar? ”Steget dit är mycket långt”, säger du med din diskreta klarsynthet. Betyder inte det att du dämpat och varsamt vill varna för att det inte går med sådana åtgärder som ligger i den gängse verktygslådan?

Vad behövs då i stället som skulle kunna fungera? Det är en fråga som jag ställer mig själv och ofta tvingas erkänna mig svarslös. Jag tror det har med mentaliteter och tänkesätt att göra. Sådana låter sig inte påverkas med lagar och budgetanslag. Vi skulle behöva erfarna och begåvade människor i politiken, mer som gammaltestamentliga profeter med skägg och fårade ansikten än rosenkindade tjugofyraåriga centerpartistiska kommunalråd i Småland som just lämnat ungdomsförbundet. Olle, om du tycker det förslaget luktar ännu mer tulipanaros än dem du presenterar så har du en poäng.