Netflix svenska originalserie Snabba Cash ligger just nu etta på topp tio listan på Netflix. Det är välförtjänt, teveserien är bra underhållning. Jag sögs in i handlingen och såg alla avsnitten i ett sträck.

Snabba Cash, en fartfylld actionserie om gängkriminalitet i Det Nya Sverige, har gått hem hos både publik och kritiker. Många kritiker beundrar även seriens realistiska skildring av livet i orten. Serien är inspelad i olika förorter runtom i Stockholm, särskilt i Järva.

Men hur realistisk är den egentligen?

Jag bodde i orten i 13 år, i det invandrartäta Gottsunda i Uppsala. Jag såg en skottlossning från mitt fönster. Precis utanför min port såldes knark. Jag har under åren känt och pratat med flera unga grabbar som varit med i gäng. Jag har dessutom fortfarande nära relationer med före detta gängmedlemmar. De har levt ”ortenlivet” och kan slangen. De har langat knark, begått rån och bevittnat skjutningar.

För det första anser både jag och mina vänner som har varit med i riktiga gäng att språket i Snabba Cash är ganska bra. Slangen låter trovärdig. Dock är den ”snällare” än i verkligheten där man betydligt oftare använder sexistiskt, homofobiskt och rasistiskt språk.

Visserligen används det arabiska ordet ”gahba”, det vill säga ”hora” i teveserien, men det kvinnoföraktande språkbruket är mycket vanligare i verkligheten. Enligt min erfarenhet använder ortengrabbarna också oftare nedsättande ord för mörkhyade personer än vad som visas i teveserien. Till exempel är det vanligt att man använder arabiskans ord för ”slav” och ”apa”.

Uttryck som ”Jag ska knulla dig” förekommer i teveserien, men är betydligt vanligare bland verklighetens ortengrabbar. Machismo och bögförakt är regel.

Skådespelaren Alexander Abdallah från Uppsala bör berömmas för sin roll som Salim. Det märks att han gjort noggrann research. Sättet att prata, minspelet, gångstilen, allt är mer eller mindre klockrent. Han har fångat den mörka och misstänksamma blicken, den böjda ryggen, den utåtgående gången och det ständiga ”sniffandet”.

Kläderna är också realistiska med rätt västar, jackor och luvtröjor.

Hans ålder gör dock honom inte helt trovärdig som ortengrabb. Abdallah är född 1993. Jag skulle tro att de mest aktiva ortengrabbarna är mellan 16 och 23 år gamla.

En annan sak som gör hans rollfigur mindre realistisk är att han ska föreställa bröllopssångare. Det kanske låter taskigt att säga det, men Abdallah sjunger inte tillräckligt bra. Ett arabiskt bröllop är ingen liten affär. Man vill att allt ska vara perfekt. De araber jag känner är väldigt kräsna i sin bedömning av sång.

En sångare som sjunger som Alexander Abdallah skulle inte bli anlitad på ett riktigt arabbröllop i Sverige. Ledsen… Och, ja, jag har varit gäst på flera riktiga, arabiska bröllopsfester. Sångarna är av toppkvalitet.

Salim, Abdallahs karaktär, föreställer en känslig och fin kille som råkat hamna snett. Men han är samtidigt gängledaren Ravys högra hand och torped. Hur tog han sig upp till toppen? Genom att vara snäll? Det går inte ihop. I verkligheten är grabbarna med hög ställning i gängen brutala och samvetslösa. Inte sällan är de sadister som njuter av att förnedra andra.

Seriens hjältinna, den ensamstående mamman Leya, spelas av Evin Ahmad. Hon lever i orten med sin lille son som blivit faderlös efter någon sorts knarkuppgörelse. Hon håller dock på att sig ur gettot och ta sig in bland de fina och rika.

Det förklaras aldrig varför Leya, som är intelligent, kreativ och välutbildad, bara för några år sedan var så pass korkad att hon fick barn med en knarkhandlande ortengrabb? Inte helt trovärdigt. Och det stannar inte där. Samtidigt som hon gör kometkarriär som tech-entreprenör inleder hon ett förhållande med värstingen Salim…

Hm… Hur hade hon tänkt att han skulle passa in bland hennes fiiina vänner?

En annan sak som känns orealistisk i serien är att Leyas son är mulatt. Hon är kurdiska och den döde pojkvännen var afrikan. Det är ytterst ovanligt att tjejer från Mellanöstern är ihop med svarta killar och ännu ovanligare att de får barn med dem.

Detta ovanliga förhållande kommenteras inte av någon i serien, vilket är konstigt. I verkligheten skulle omgivningen reagera på att Leyas son var mulatt. När Salim, som är arab, träffar hennes son för första gången, säger han inte ett ord om pojkens hudfärg. Han frågar inte vem pappan var eller varifrån han kom.

Bland verklighetens ortenfolk frågar man alltid varandra varifrån man kommer. Alla är intresserade av bakgrund, hemland, etnicitet och släkt. Det är politiskt korrekta svenskar som inte är, eller låtsas att de inte är, intresserade av sådant. Kanske har de fått lära sig att det är ett mikroaggressivt beteende, en mild form av rasism, att fråga folk varifrån de kommer?

Medelklassvennar beter sig så, inte ortenfolk.

Wallah, jag kan svära på att om en kurdisk tjej hade fått barn med en afrikan skulle hennes omgivning reagera på det. Inte så att hon skulle bli hedersmördad på direkten. Hennes familj kanske till och med skulle acceptera det – det beror på familjen – men de skulle reagera.

När kurdmamman med det mörka barnet var ute på gården skulle arabtanterna i sina hucklen prata bakom hennes rygg om det och med största sannolikhet skulle nyfikna barn komma fram till henne och fråga: ”Varför är din son svart? Är hans pappa afrikan?” Det är möjligt att de skulle använda ett mindre fint ord än ”afrikan”.

Situationen hade sannolikt orsakat konflikter med åtminstone delar av släkten. I serien säger Leyas mamma ingenting om detta.

Det är en stor sak bland kurder, araber, iranier och andra Mellanösternfolk att en kvinna får ett barn med en afrikan. Det är något man märker, tänker på, reagerar på, och kommenterar. I Snabba Cash framställs det som något helt normalt, vilket minskar dess realism.

Jag växte upp med en svart, afrikansk adoptivfar som jag kallade pappa. Jag mötte olika sorters reaktioner på detta från Mellanösternfolk – från neutrala till hatiska. Dock aldrig likgiltighet. För alla var det en grej, något man undrade över och ville kommentera.

Jag har redan varit elak mot Alexander Abdallah. Tyvärr måste jag vara lite elak även mot Evin Ahmad. Det är nämligen inte sannolikt att en framgångsrik gangster som Salim skulle välja en ”guss” (flickvän) med hennes utseende. Har man de pengarna och den statusen (så kallad ”respekt”) som Salim har vill man ha en så kallad ”tia”. Man vill ha någon man kan visa upp för grabbarna som en trofé, på samma sätt som man visar upp dyra märkeskläder, klockor och bilar.

Jag tycker att Evin Ahmad är fin, men hon är inte fin på rätt sätt för att passa som flickvän åt en gangster som har fett med cash…

I serien får man se flera realistiska ortenmiljöer. Moskéerna saknas dock, vilket jag tycker är märkligt. Många, kanske majoriteten, av ortengrabbarna i gängen, har muslimsk bakgrund. De är så klart inte världens bästa muslimer eftersom de dricker, knarkar och knullar runt, men de är ofta stolta muslimer med stor respekt för religionen. Det hade bidragit till seriens realism om man fått se scener inne från en moské.

Men kanske var man rädd för att anklagas för islamofobi? Ok, men då hade man kunnat visa en ortengrabb som lämnar gänglivet, gör ”tauba” (omvänder sig) och börjar gå till moskén för att börja ett nytt och ”rent” liv. Från värsting till fundamentalist. Det är ett vanligt scenario.

Många av ortengrabbarna som åkte till Syrien på jihad hade gjort en sådan resa.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).