1 maj kom och gick och för andra året i rad slapp vi se socialdemokraterna marschera på gator och torg. Jo, jag säger slapp, för socialdemokraternas 1 maj-tåg har länge varit en styggelse.

Det är en sak att arbetarrörelsen demonstrerade när de sökte stöd för reformer avsedda att förbättra människors vardagsliv – att de gör det idag, när de suttit i maktposition i snart 100 år, är en annan. Socialdemokraternas 1 maj-tåg påminner om regimens demonstrationer under röda fanor i det forna Sovjet. Maktgalna människor som låtsas vara underdogs som protesterar mot ”kapitalet” när de i själva verket styr och ställer med järnhand.

1 maj-tal har det dock hållits ändå, för det går ju alldeles utmärkt att posera framför en datorskärm. Stefan Löfven ansträngde sig till det yttersta för att framstå som en trygg landsfader när han talade om att regeringen nu ska satsa på ”en skola där aktiemäklarens dotter är bänkgranne med lokalvårdarens son”, ska ”utrota” våldet mot kvinnor och dessutom skapa minst 75 000 jobb för unga.

Han fick med det mesta av de klassiska flosklerna alltså och jag blev som vanligt lätt illamående och fick känning av migrän när jag hörde hans beskäftiga tonfall. Och jag tänker, inte för första gången, att hur i helsike ska det gå för det här landet med den karlen vid rodret?

Löfven har åtminstone partiets skötebarn Sveriges Radio med sig. De vet att framställa statsministern så som statsministern vill framställas – och just på 1 maj beskrivs han som partiordförande och inte statsminister. Det låter lite bättre på arbetarrörelsens dag att vara ledare för ett arbetarparti än en regeringschef som kompromissar med alla socialdemokratiska värderingar för att få behålla makten.

I år valde Sverige Radio bland annat att rapportera om statsministerns tal under rubriken ”Familjens betyg på Löfven: Sakligt och ödmjukt första maj-tal.” och lät ”en helt vanlig” familj berätta om hur de upplevde statsministerns tal:

”I Sölvesborg lyssnade familjen Andersson/Berner på talet och mamma Janina ger tummen upp”, berättar reportern innan mamma tar till orda:

”Talet var bra. Han var saklig och ödmjuk. Eeeh… Han sa att coronakrisen belyst vikten av tryggheten som berör många människor i det vardagsliv man lever men han betonade också vikten av att så mycket mer måste göras.”

Själv är hon undersköterska, vilket ger en särskild tyngd i pandemitider. Och mamma Janina kan berätta vad hon anser som viktigast i statsministerns – förlåt, partiordförandens – tal:

”Det är ju belysningen av att pandemin har belyst dom brister som finns inom vård och omsorg och att det är jätteviktigt att det arbetet fortsätter varje dag.”

Eftersom Sveriges radio utger sig för att vara trovärdiga och opartiska och ”oberoende i förhållande till politiska, religiösa, ekonomiska, offentliga och privata särintressen” hade det förstås varit på sin plats att de också uppgett att mamma Janina är socialdemokratisk politiker i Sölvesborg och att den här familjen inte alls lyssnade på Stefan Löfvens tal förbehållslöst. Det gjorde de naturligtvis inte. Public service har än en gång bevisat att de i själva verket borde kallas regimmedier.