Den 24 mars fattade riksdagen ett historiskt beslut. Att skuldsätta kommande generationer med i runda slängar 150 miljarder, för att stödja vacklande ekonomier i södra Europa. Ett av de viktigaste ekonomiska besluten under 2000-talet fattades med bara 56 av riksdagens 349 ledamöter närvarande.  

84 procent av ledamöterna stannade hemma, på grund av en frivillig överenskommelse mellan partierna att begränsa spridningen av Corona. Bara 27 riksdagsmän röstade ja, vilket betyder att 92 procent av våra folkvalda INTE tryckte på JA-knappen. Ändå gick beslutet igenom.  

Regeringsformen är solklar på den punkten. Sveriges högsta beslutande organ är riksdagens 349 ledamöter, och alla har rätt att delta i omröstningar. Varken pandemilagar eller avtal mellan partier kan övertrumfa den principen. SD hade alltså kunnat lämna den frivilliga överenskommelsen – med hänvisning till frågans vikt, och till att smittläget för Corona inte påverkas nämnvärt av att mer än 56 personer samlas i riksdagens rymliga plenisal under någon timme – och rekommendera samtliga Sverigedemokrater att delta. SD ingår inte i riksdagens ”kvittningssystem” och har gjort sig kända för högst närvaro bland riksdagspartierna. Förslaget kunde mycket väl ha stoppats. 

Det hade i så fall skapat genuint dålig stämning bland övriga partier. Sverigedemokraterna hade anklagats för att genomföra en kupp, vara opålitliga och omöjliga att samarbeta med. Stefan Löfven hade fått ytterligare en anledning att utmåla Jimmie Åkesson som ett hot mot demokratin. Men hur hade väljarna reagerat? 

EU:s skuldpaket är sannolikt ett av de minst populära besluten som fattats sedan SD kom in i riksdagen. Hela partiets framgångssaga bygger på att man, trots sin stormiga historia, prioriterat den svenska allmänheten högre än principer formulerade av FN eller Europeiska Unionen. Ett stoppat skuldpaket hade blivit just det trumfkort man behövde i valrörelsen. En påminnelse om att SD står på folkets sida, även när det strider mot den politiska etiketten. 

Nu missade man den chansen och rättade sig i ledet. Sedan 1988 har SD i snitt mer än fördubblat sitt väljarstöd varje riksdagsval, just för att man inte rättat sig i ledet. Kanske tror man sig nu ha nått taket, runt 20 procent, och hoppas på en ministerpost i Ulf Kristerssons regering. 

På den tiden politiker som Kent Ekeroth hördes i riksdagen pekade SD:s väljarstöd brant uppåt. I likhet med Donald Trump ägde han en förmåga att tala så folk förstod, vilket uppvägde en och annan karaktärsbrist. Väljare tycks ha en förmåga att överse med ett och annat övertramp, så länge sakfrågorna hamnar rätt. När den sortens karaktärer sorterades ut blev politiken förvisso mer ”professionell” och koalitionsmöjligheterna med andra partier ökade. Samtidigt ökade avståndet till stora väljargrupper. 

Om SD lyckats rida på den ”populistiska vågen” ett tag till, och parkerat sig runt 30 procent istället för 20, hade förhandlingsläget varit ett annat. Kristersson och Bush hade tacksamt tagit emot varsin ministerpost i Åkessons regering och Annie Lööf kanske ätit upp ytterligare ett par skor. Jag medger att det låter som fria fantasier, men inte orimligare än mycket annat som hänt under 2000-talet. Tanken att SD ens skulle komma in i riksdagen, betraktades länge som ett skämt.  

Efter att så lättvindigt ha släppt igenom EU:s skuldpaket känns det som att SD håller på att kliva ur rollen som uppstudsigt, folkrörelsebaserat oppositionsparti. Förhoppningsvis kommer rollen att övertas av något av småpartierna, MED eller AFS.