I förra veckan meddelade Morgan Johansson via Dagens Eko att regeringen ska tillsätta en parlamentarisk utredning, med målet att kriminalisera förnekelse av Förintelsen. Med all respekt för Förintelsens offer finns skäl att fråga sig varför. Förintelsen är en av världshistoriens mest dokumenterade händelser, och att vi skulle glömma bort den är ungefär lika sannolikt som att vi skulle glömma bort Egyptens pyramider eller att Gustav Vasa varit kung av Sverige. Däremot kan det ju hända att historiker nu och i framtiden tvistar om detaljer, men det ligger ju i historiens natur. 

Självklart vill regeringen klämma åt sina politiska motståndare. Men allt färre svenskar tror att Jimmie Åkesson är Hitlers arvtagare och de största ”förintelserelativisterna” verkar finnas inom Johanssons eget parti, inte minst inom SSU. Till de mest hårdnackade förintelseförnekarna hör Socialdemokraternas ”systerparti” Hamas, vars president Mahmud Abbas en gång lär ha yttrat att förintelsens offer inskränker sig till ”något hundratusental”. 

Många minns säkert också Marita Ulvskogs manifestation till stöd för den palestinske mördaren och terroristen Marwan Barghouti, eller Ilmar Reepalus klavertramp rörande antisemitismen i Malmö. Så varför väljer Socialdemokraterna att kasta sten i detta bräckliga glashus? 

Jag vet inte vad som rör sig i Morgan Johanssons huvud, men erinrar mig att Socialdemokraterna länge försökt etablera uppfattningen att det bör vara otillåtet att såra etniska och religiösa grupper. Dock utan att lyckas särskilt väl. Visserligen tycker de flesta svenskar att det är ohövligt, eller rent av svinaktigt att sparka fotboll med en Koran. Men att en sån sak skulle vara lagbrott upplevs som verklighetsfrämmande. Kanske gick Lars Vilks onödigt långt när han gjorde den där rondellhunden av Mohammed, men visst måste man kunna rita en rolig teckning av en historisk person. Härom är de flesta rörande överens.  

Lika självklart är det bland troende muslimer att det ska finnas blasfemilagar. Frågan ställdes på sin spets 2014, när en ung man i Nyköping åtalades efter att ha jämfört ett muslimskt böneutrop med ”en åsna som har ont i magen”. Den gången räckte inte ”Lagen om hets mot folkgrupp” (som stiftades 1948) för en fällande dom. Sedan dess har stora ansträngningar gjorts för att förankra begreppet ”islamofobi” i vårt rättsmedvetande. Det har till och med bildats ett politiskt parti med kriminalisering av islamofobiska uttalanden som en av sina profilfrågor. Än så länge har bara en handfull muslimer valt att lämna Socialdemokraterna för partiet Nyans, men hotet finns där. Och även ett litet väljartapp kan bli ödesdigert för S i valet 2022. 

Att föra in olika typer av ”tankebrott” i brottsbalken är dock en hög tröskel att kliva över. Speciellt för ett land som berömmer sig av yttrandefrihet. Att motivera denna nya rättsordning med islam, som är den minst populära religionen bland svenskar och av många till och med ses som ett hot, gör det knappast enklare. Tankebrottet som idé blir lättare att smälta om den specifikt pekar ut en grupp som alla ogillar (nazisterna), och specifikt gynnar en grupp som alla känner sympati för (förintelsens offer).  

När lagen mot förintelseförnekelse väl är på plats, blir det mindre komplicerat att addera nya tankebrott. Det kan till och med iklädas rollen som politisk rättvisefråga: Varför ska ättlingar till förintelsens offer ges särskilt lagskydd, medan ättlingar till slaveriets offer blir utan? Varför ska det vara olagligt att såra judar, men tillåtet att såra muslimer?