Jag har aldrig gillat Carl Fredrik Reuterswärds hopknutna pistolpipa, som bland annat kan beskådas på Kungsportsavenyn i Göteborg. Trots att den tillhör vår tids mest hyllade konstverk. För det första har den konstiga proportioner. Skulle man knyta upp pistolpipan till hela sin längd skulle den bli löjligt lång, ungefär som ett gammaldags muskedunder.  

Men en allvarligare invändning är att den (i varje fall hos mig) inte efterlämnar någon känsla av fred eller icke-våld. Snarare en tillknuten känsla av uppdämd aggressivitet, som inte får något utlopp. Jag måste erkänna att jag har lättare att identifiera mig med pistolen än med knuten. Det kan ju tolkas som att jag är en del av problemet, som i pistolpipans förlängning hotar världsfreden – eller att Carl Fredrik Reuterswärd helt enkelt var en medelmåttig konstnär. 

Konstverket ”Non violence” tillkom efter mordet på John Lennon, som sköts på öppen gata i New York 1980. Hans änka Yoko Ono var bekant med Reuterswärd och bad honom skapa en symbol som kunde sammanfatta Johns kamp för fred, kärlek och förståelse mellan människor. Från början ställdes skulpturen ut i Central Park, men på initiativ från staten Luxemburg flyttades den till FN-skrapan. Nu finns den inte bara utanför FN:s högkvarter i New York, utan också framför FN-byggnaderna i Berlin och Peking. 

Men historien slutar inte där. För att förvalta detta ikoniska verk grundades Non-Violence Project Foundation (NVP) i Stockholm 1993. Med stöd från bland andra IKEA, Rotary och drottning Silvia fick organisationen en flygande start och finns idag representerad i 30 länder. Målet är att skapa en folkrörelse bland ungdomar över hela världen, en sorts Greta-rörelse fast för fred. Hittills säger man sig ha utbildat åtta miljoner ungdomar, lärare och idrottsledare i icke-våld. Precis som Black Lives Matter har man nått stora framgångar inom idrotten och höjdpunkten var kanske när den hopknutna pistolpipan fick en framskjuten plats under fotbolls-VM i Sydafrika 2010.  

Men tillbaka till konstverket. Till skillnad från den ikoniska fredsduvan med olivkvist i munnen, har skulpturen en negativ klang. Den visar ett verktyg som inte fungerar, ungefär som en slö kniv, utan att fråga sig om verktyget är bra eller dåligt. Det kan ju knappast vara fel att poliser har fungerande pistoler när de skyddar oss mot brottslingar, eller att älgjägare har vapen som går att skjuta med när de går på pass. Inte ens militären är enbart ond. För vem vågar säga att de allierade styrkorna borde ha lämnat vapnen hemma när de landsteg i Normandie? Och vem tror att man kan besegra talibanerna med blommor? Inte FN i alla fall. 

I min ungdom fanns en rörelse som hette Plogbillsrörelsen och som hade en liknande filosofi. Men istället för att knyta ihop vapnen och göra dem obrukbara, ville man smida om dem till plogbillar. Det låter onekligen positivt, om man inte betänker att plogbillar och vapen har helt olika funktioner. Det är ungefär som att omskola alla anställda inom försvarsmakten till bönder. Ett folk som har vapen men inga plogbillar, riskerar att svälta. Ett folk som har plogbillar men inga vapen, kommer snart att förlora sin frihet.   

Jag har alltid uppskattat Vilhelm Moberg, men ”Soldat med brutet gevär” tycker jag är en av hans mindre lyckade boktitlar. Det låter ungefär som ”Författare med bruten penna”, eller ”Personal coach med bruten självkänsla”. Eller som ”Rebel Without a Cause” som var en kultfilm under 50-talet. Kastrationsångesten ligger på lur redan i inledningen. 

Någon tycker säkert jag gör mig onödigt dum och att de hopknutna pistolpiporna naturligtvis inte ska tolkas bokstavligt, utan symboliskt. Nåväl, låt oss granska verket symboliskt.  

Alla som någon gång läst en rad av Sigmund Freud, inser att pistolpipan är en av många arketyper för det manliga könet, liksom midsommarstången och obelisken. Det är svårt att inte dra paralleller mellan den fredsfostran 90-talets skolbarn utsattes för och den genusdebatt som exploderade på 2000-talet. En debatt där manligheten utmålas som något ”toxiskt”, ett gift lika livsfarligt som koldioxiden. Den rådande teorin tycks vara att om man bara stryper tillflödet av adrenalin och testosteron tillräckligt tidigt, kommer kärleken att blomma. Som när pojkar i en australiensisk grundskola tvingas be flickorna om ursäkt innan de ens gjort något eller till fullo förstår vad de skulle kunna göra. Kommer det verkligen att skapa en generation av kärleksfulla, empatiska och jämlika män? Jag tror inte det.