Den här texten innehåller en tanke som möjligen inte är helt banal. Tanken kan förstås vara felaktig men då är den i alla fall sprungen ur ett gott uppsåt, nämligen en önskan att förstå en dagsaktuell grej som verkar underlig.

Det hör till saken att jag framfört tanken tidigare men eftersom den inte avsatt några tydliga spår i samhällsdebatten är det lika bra att jag tar den en gång till. Att repetera viktiga budskap är för övrigt ingen skam. Se till exempel på företaget Coca-Cola. Betänk hur mycket detta internationella bolag årligen satsar på att i världens befolkning inskärpa sitt firmanamn. Syftet är att alla människor ska ha lärt sig dessa fyra stavelser utantill så att de inte av misstag köper någon annan läskedryck när de går till ICA-butiken. Hur många gånger måste då inte jag framhålla mitt budskap, som är långt mer komplext, för att det verkligen ska ta skruv?

Första delen av budskapet är den eventuellt missförstådda observationen att man – ”man” betyder i det här fallet gruppen av erkända förståsigpåare inom coronagebietet – föreställer sig att coronat inte kommer att försvinna utan leva kvar i våra samhällen och orsaka nya sjukdomsutbrott i åratal framöver och att det kan komma att behövas nya vaccinationskampanjer när den pågående kampanjen är avslutad. I varje fall är detta en ej sällan framförd framtidsspaning.

Andra delen av budskapet är att denna ganska dramatiska och skrämmande förutsägelse – att livet liksom aldrig återgår till vad vi trodde var det normala – inte verkar stämma med lättillgänglig information på Folkhälsomyndighetens hemsida. Där ges i stället bilden att den nuvarande pandemin bara är en i raden av uppblossande virusepisoder som får sin tid i rampljuset men sedan, efter något år eller så, sjunker tillbaka i den allmänna sjukdomsreservoaren och kanske återkommer som säsongsinfluensa innan det gradvis förintas i virusarnas naturliga slutförvaring. Är det något särskilt med den här pandemin jämfört exempelvis med Asiaten 1958, Hong Kong 1967, Peking 1993 (då det dog fler än år 2020)? Alla dessa var, när de debuterade, nya virus som många av oss faktiskt minns (även om alla människor förstås inte blev sjuka). Så här skriver myndigheten:

Många människor är mottagliga för ett sådant nytt influensavirus eftersom få har immunitet mot just den varianten. Därför sprids det lätt och kan orsaka större sjuklighet än säsongsinfluensor och utvecklas till en pandemi. Ett nytt pandemiskt virus konkurrerar ofta ut tidigare säsongsinfluensavirus och etablerar sig efter några år som en variant av säsongsinfluensa. Influensa A(H3N2) [Hong Kong; PE:s anmärkning] sprids fortfarande som säsongsinfluensa och orsakar en överdödlighet på i medeltal cirka 1000 äldre personer i Sverige varje år. I augusti 2010 deklarerade WHO att världen nu befinner sig i en postpandemisk fas avseende influensa A(H1N1)pdm09 [svininfluensa; dito]. Därför betraktas den nu som en av de cirkulerande säsongsinfluensorna.

Betyder det att covid-19 följer ett normalt mönster som världen har upplevt flera gånger sedan andra världskriget? Jag tolkar det så på basis av min innantilläsning av Folkhälsomyndighetens hemsida. Med den läsningen förändras hela stämningsläget. De normala och årligen återkommande vaccinerna mot säsonginfluensa är något slags cocktail, om jag fattat rätt, mot överlevande gamla influensor som experterna misstänker avser att försöka göra comeback på mänsklighetens scen, trötta och bedagade gamla skådespelare som inte kan låta bli att försöka göra succé på nytt inför en alltmer blaserad publik. Detta är inte särskilt dramatiskt utan snarare en småjobbig rutin som vi i stort sett vant oss vid och inte bryr oss så mycket om (förrän vi blir äldre och låter oss intalas att ta årets säsonginfluensavirus).

Budskapets tredje del är en förundran över att det alarmistiska perspektivet, snarare än det lugnande synsättet i citatet från myndigheten, tycks dominera. Varför är världen så mycket räddare för coronat än vi var för Asiaten och Hong Kong? Min vän läkaren säger att det beror på ett samhällspsykologiskt tillstånd. Vi är helt enkelt räddare för allting nu för tiden. Numera behövs flera team med psykologer för att hantera själsåkommor, till exempel att tjejen har gjort slut eller att hunden blivit överkörd, som tidigare betraktades som naturliga livsprövningar som man bara fick stålsätta sig emot.

Det oroväckande med den nya mentaliteten, om jag tolkar tillvaron rätt, är att den ger friare spelrum för auktoritärt politiskt ledarskap. Någon insiktsfull politiker sa att ”man aldrig ska låta en kris gå förlorad” utan i stället använda den för att flytta fram sina positioner. Det är inte långsökt att tänka sig att västvärldens ledare utnyttjar folks allmänna coronaskräck till att permanenta diverse undantagstillstånd eller bara tillfälligt pausa dem tills det känns lägligt att ta fram dem ur arkiven och släppa dem lösa för att kuva befolkningarna. (Och – om du tål en tanke som innehåller fröet till en konspirationsteori – vad med alla vaccinfabriker som byggts? Måste vi inte kunna hitta någon metod att nyttiggöra dem framöver? Om tio år kommer det kanske ett nytt originalvirus och då vore det olyckligt om vi hade monterat ned vaccinproduktionsanläggningarna. Därför måste de ha något att göra under mellantiden.)