President Biden av USA har infört ett system med engångsbidrag för alla amerikaner som kallas The Cares Act. Varje vuxen som tjänar under ungefär en miljon kronor om året ska få 1 200 dollar och varje barn 500 dollar. Man kan också därutöver få ett coronatillägg på 600 dollar per individ.

Sverigedemokraterna nöjer sig med att vara hälften så bra om kvalitet mäts i generositet med andras pengar. I sitt budgetförslag för 2020/21 föreslår partiet ett skattefritt engångsbidrag på 10 000 kronor till alla medborgare över fem år samt 5 000 kronor till småttingarna. Totalt beräknas det kosta 82 miljarder kronor för staten och det ska enligt planen finansieras med lån. Summan motsvarar inte fullt två bnp-procent eller dubbelt så mycket som det svenska u-landsbiståndet eller tre gånger så mycket som polisen.

Är det någon mening med en sådan utgift annat än den uppenbara att partiet antagligen tror sig kunna få fler röster av att sätta nationen i skuld och dela ut gratispengar till väljarna?

Vid sidan av detta stabila och begripliga skäl att dela ut helikopterpengar finns ett annat och påstått nationalekonomiskt, nämligen att politikerna med sedelpressarna – eller, i det här fallet, med hjälp av lån på finansmarknaderna – kan ge en mer eller mindre avdomnad ekonomi en spark i ändan så att den piggnar till.

Resonemanget om kickstartens förtjänster uppfanns på 1930-talet av den brittiske ekonomen John Maynard Keynes. (Antagligen hade det funnits tidigare företrädare för denna tanke men det var Keynes som fick äran ty han skrev en tjock bok med matematiska formler som han hävdade bevisade hans tes.) Den statliga kickstartens evangelium har sedan dess predikats så noga och länge att det blivit en sanning av samma dignitet som att jorden är rund och kretsar kring solen.

På 1930-talet hade demokratin i de flesta västlandet några årtionden på nacken och en ny sorts härskare, politikerna, började bli varma i kläderna. Liksom alla andra suveräner behövde de en legitimerande teori av typ att de var tillsatta av Gud eller att de kunde göra underverk. Här passade Keynes teorier som hand i handske eftersom de förklarade att politikerna hade magiska krafter.

Genom vilka mekanismer skulle 10 000 skattefria kronor till alla medborgare kunna få den svenska ekonomin på rull om den nu vore bedövad av coronat (vilket den inte riktigt är)? Vi kan låtsas att ekonomin bara producerar en produkt, nämligen Mat. Matfabriken går på enskift och knappt det eftersom konsumenterna inte har råd med Mat då de suttit i hemarrest på grund av coronat i några månader och därför inte har tjänat några pengar.

Nu kommer alltså konsumenten till Matfabriken med sina tjugo femhundringar som han fått av sverigedemokraterna. Startar produktionen till följd av den kicken? Det tror inte jag. Matfabrikens ägare är inte så enfaldig att han börjar sjunga ”Oh, happy days are here again” och ger order om nyanställningar. Han vet att konsumenterna bara har sina tio tusenlappar och inget mer när de tagit slut. Han planerar därför att bara producera precis så mycket som pengarna räcker till och att samtidigt varsla sin arbetskraft om uppsägning med avslutande arbetsdag när den sista kycklingen slaktas.

Men om statligt administrerade kickstarter inte fungerar vad är det då som i verkligheten faktiskt lyckas väcka bedövade ekonomier ur deras törnrosasömn? Sådant inträffar ju faktiskt, till exempel tog just trettiotalsdepressionen faktiskt slut och även alla andra ekonomiska nedgångar västvärlden sedan dess fått uppleva.

Här kommer vi rakt in i det svårförklarliga trolleri som den ekonomiska utvecklingen ådagalägger. Människor får för sig liksom av en kosmisk ingivelse att det är deras plikt och glädje att göra nytta för sig själva och andra genom att arbeta och ta ansvar och att ingen annan kan göra det åt dem utan att de måste satsa alla sina goda krafter på att göra sitt yppersta. Föreställ dig själv vad som skulle hända med ekonomin i ett samhälle där alla människor vore besatta av en sådan utvecklingsfrämjande mentalitet. Och vad som skulle hända med människorna!