ANDERS LEION: Tjugotredje avsnittet av självbiografin – ”Det var en lång sommar”

Detta är avsnitt tjugotre av Anders Leions självbiografi, som omfattar de första 24 levnadsåren, från 1939 till 1963. Berättelsen fördelas över 20–30 avsnitt.

Sommaren gick mot höst. Trots arbetet och engagemanget i studentklubben kände jag mig osäker, utan styrfart i tillvaron.

En kväll satt jag ensam på en hög barstol och drack öl. Det var mitt i veckan och glest med gäster. Genom dörren kommer ett par unga kvinnor. Jag ser att de får syn på mig och lägger märke till mig. Det var ju inte svårt. Jag var den ende vid baren, uppsutten på en hög stol och väl synlig. De går längre in i baren och sätter sig vid ett bord. Jag följer dem med blicken. De sätter sig ned. De sitter och talar lågt, nästan viskar. Då och då ser de på mig.

Så reser sig den ena. Hon går förbi mig – nej, hon stannar till bredvid mig, ser på mig något ögonblick, allvarlig. Så fortsätter hon mot entrén, öppnar dörren och vänder sig om mot mig, går ut.

Jag reser mig upp och går ut efter henne. Hon står och väntar. När jag kommer ut ser hon på mig, ler lite men säger inget. Hon börjar gå och jag följer efter, inte bredvid henne, utan just efter.

Efter bara ett par hundra meter går hon fram till ett äldre bostadshus med en enda entrédörr och fem-sex våningar högt. Vi åker upp i hissen tillsammans. Hon måste väl ha sagt något, men det kommer jag inte ihåg. Efter det lika ordlösa samlaget frågar hon i alla fall: Vill du ha något? Har du något ? Det finns väl en pilsner , säger hon.

Vi går till köket. Hon öppnar skafferidörren. Jo, där finns en pilsner, men just inget mer. Vi sitter tillsammans, ordlösa, vid köksbordet. När jag druckit min pilsner går jag och ser henne aldrig mer.

Det var inte kul.

Efter ett av höstens första möten med studentklubben följer en mycket attraktiv flicka med mig hem till Fjällgatan. I sovrummet lägger vi oss på den stora dubbelsängen. Vi har fortfarande kläder på.

Hon ligger där som ett stort berg bredvid mig. Hon börjar klä av sig och hon blir ett stort, vitt berg. Det är omöjligt att bestiga.

Jag säger som det är, att jag fortfarande är för fäst vid någon annan. Jag är till och med så hänsynslös att jag berättar om Rita. Hon säger att hon förstår, reser sig, klär på sig och går.

Det var en lång sommar. Jag skulle bara ha fått hyra huset på Fjällgatan några månader, men ägarparet föredrog att bo kvar på landet och jag kunde hyra huset långt in på hösten.

Sommaren var inte bara lång. Den var, vad jag minns, också varm. Jag hade kunnat var mycket ute i trädgården eller sitta i Sista styverns trappa och lyssna efter ljuden från Gröna Lund och staden runtomkring. Det gjorde jag inte. Jag föredrog att vara mycket aktiv på fritiden. Jag for ofta till Uppsala men ännu oftare gick jag på möten, fester och annat i Stockholm. Sextiotalet hade börjat få upp farten i sin förvandling till ett upprorets och ifrågasättandets årtionde – det är väl så det brukar beskrivas? Ett bättre ord är kanske berusningens årtionde.

En kväll lyssnade jag till Jan M. i ett litet, varmt hus i Spökparken, parken utanför Kårhuset. Han hade just gett ut boken Rapport från en kinesisk by.

Det var en mörk, regnvåt kväll. Genom de nedfallna löven, som legat så länge att de blivit slirigt uppblötta, skyndade sig människor från olika håll till ett litet hus. Det var mest ungdomar, men också äldre. Det blev mycket trångt i det rum där Jan Myrdal satt sig tungt för att först beskriva sin syn på läget i den kinesiska byn, i Kina, i Asien och i resten av världen. Några ord ägnades väl också åt Sverige.

Publiken trängdes, svettades och kippade efter luft men satt andlöst tyst under den långa exposén. Därefter, under frågestunden, förekom inga ifrågasättanden, inga frågor om Myrdals beroende av tolkar och av regimen i övrigt. Publiken var andäktig. Den ville uppleva något andligt, en djup gemenskap inför den utvalde profeten.

Jag hade inte läst boken, men det vördnadsfulla bemötandet av Myrdal irriterade mig. ”Hur vet du”, frågade jag, ”att du inte bara förförs av regimen, att du låter dig bli en nyttig idiot för den kinesiska regimen på samma sätt som västerländska intellektuelle tidigare låtit sig förföras av den sovjetiska regimen?”

Jag hörde hur publiken kippade efter andan, förfärade över detta etikettsbrott. Jan Myrdal lät sig inte bekomma. Han lät inte ens irriterad, bara lite förvånad att någon överhuvud kunde ifrågasätta hans kunskaper och uppgifter. Med samma lugna och stadiga röst som tidigare framhöll han att något sådant var otänkbart. Hans eget stora kunnande och hans många kontakter med andra kännare av Kina gjorde varje sådant försök omöjligt. Han skulle omedelbart avslöjat ett sådant beteende. Var hade jag för övrigt fått kunskaper som lät förmoda att den kinesiska regimen över huvud taget hade behov av ett sådant tarvligt handlande?

Publiken andades lättad ut. Flera i publiken kända jag sedan tidigare. En del av dem lyfte på näsorna och såg triumferande ut, andra skakade bekymrat på huvudet.

Jag hade tidigare mött både hans far och mor. Gunnar M. körde en gång från Gamla Stan till en kursgård i Roslagen. Jag hade erbjudit mig att köra honom i min bil, men han ville köra i sin. Jag fick följa med som passagerare.

Det var en oväntad upplevelse. Redan i Gamla Stan körde han på ett sätt som förskräckte mig. Oavbrutet pratande, ofta med huvudet vänt mot passagerna i baksätet körde han som om han vore ensam på gatan. Han hade glömt något och gjorde en U-sväng med sin SAAB framför Riddarhuset. Han var omedveten om att han räddades av övriga trafikanters snabba reaktioner och hänsyn.

En del av hans insatser som handelsminister efter kriget behandlades i kurslitteraturen. I boken, som jag läste i skolans bibliotek, hade någon i marginalen till det stycke som handlade om det stora valutautflödet efter ett av Myrdals tal skrivit: Lösmynt blir Myntlös.

Jag kommer inte ihåg något av innehållet i hans tal, bara att det var jobbigt att lyssna på därför att han svamlade så.

Alva M. kom jag att arbeta för som sekreterare i en av henne ledd kommitté några år senare. Hon var motsatsen till mannen. Lugn, samlad och med klar blick för andras existens och insatser. Det var lätt att arbeta för henne.

Wigforss var jag också chaufför åt. Jag hämtade honom på Stockholms Central och körde honom till en kursgård väster om staden. Han sade inget när han klev in i bilen, men det syntes tydligt att han var misslynt över att den var så liten. Under färden sade han inte heller mycket, men han klapprade med löständerna.

Jag kommer inte ihåg vad seminariet handlade om, men tiden och Wigforss bakgrund gör det troligt att det handlade om ekonomisk jämlikhet. Det som stannat i minnet är klappret från hans tänder.

På seminariet träffade jag Svend A., som då var ordförande för det danska socialdemokratiska studentförbundet. Jag följde med honom till Köpenhamn.

I Köpenhamn gick vi en barrunda. På en bar satt Bent vid disken, dansken jag ofta varit tillsammans med i Berlin. Han satt på samma sätt som i Berlin, lutande sig framåt, stödd på armbågarna mot disken. Han var lika rödhårig, mager och vänligt tystlåten som tidigare. Det var en lite sorglig syn av ensamhet.

Det kändes lite spöklikt att se honom. Hade han tillbringat tiden hemma i Danmark på samma sätt som i Berlin, sittande ensam på barer? Vi fick inte vara tillsammans länge. Svend ville vidare. Det var sista gången jag såg Bent.

Svends föräldrar var läkare. De bodde i en större villa och deras måltider var lika planerade och väl utstyrda som de måltider jag hade tvungits vara närvarande vid i Berlin. Men de var livligare. En syster till honom, Margrete, var aktiv inom Socialistisk folkeparti. Hon satt också vid bordet. De käftade glatt med varandra. Det jag annars kommer ihåg var att fadern körde med modern, inför mig, vid bordet. Det var obehagligt.

Anders Leion